Europa nonchalerar de traditioner som styr vår sommar. Midsommar brukar fördärvas av toppmöten och mitt i semestern inkallas till rådsmöten i Bryssel. Sverige har semesterstängt. Likväl rör sig världen. Egendomligt nog.

Sålunda inträffar mitt under vår högsommar viktiga händelser som dagens allmänna val i Turkiet. I morgon kan förmodligen EU:s utrikesministermöte lyckönska premiärminister Recep Tayyip Erdogan till segern. Men i detta ”lycka till” finns en stor portion hyckleri. För i Turkiet väntar svåra strategiska vägval, både i inrikes- och i utrikespolitiken. Ödesfrågan är om Erdogan kan fortsätta sin EU-anpassade reformlinje trots inrikespolitiskt motstånd och trots att starka krafter inom EU vill stänga dörren för Turkiet. Det är mycket allvarliga frågor både för Turkiet och för Europa.

Jag rekommenderar läsning av Ingmar Karlssons insiktsfulla betraktelse ”Europa och turken” (W&W). EU har med medlemskapet som lockelse drivit på reformerna, men håller nu på att spela bort sina möjligheter att påverka utvecklingen i Turkiet. EU håller istället på att bli en del av problemen, anser Ingmar Karlsson. Dessvärre verkar han få rätt.

De växande svårigheterna med EU:s förhållande till sina grannar aktualiseras också i det lika viktiga valet i Ukraina i september. Därefter följer val bland annat i Ryssland. Tanken att EU som ”mjuk stormakt” kan påverka sina grannar är sympatisk men den ”mjuka makten” är ibland patetiskt svag.

Kan EU utvecklas till en verklig aktör i internationell politik? Det är den så kallade Kissinger-frågan som går tillbaka till anekdoten om telefonen.

- Man kan inte ringa till Europa för dom har ingen telefon, skulle Henry Kissinger en gång ha sagt.

Problemet sitter inte telefonapparaten utan i politiken, närmare bestämt i bristen på politiskt ledarskap.

Nästa vecka börjar den regeringskonferens som snabbt skall förhandla fram ett nytt ”förenklat fördrag”. En tanke för att förbättra ledarskapet är att EU skall få en ”president” med uppgift att leda EU:s toppmöten och formellt företräda EU utåt. Dessutom skall EU få en ”utrikesminister” med uppgift att leda ministerrådet för utrikes förbindelser och samtidigt vara vice ordförande i EU-kommissionen.

Vad dessa förändringar betyder i praktiken beror i hög grad på vem som får jobbet. Om EU:s tongivande regeringschefer av omsorg om sin egen makt fortsätter att utse svaga anpassliga personligheter, som José Manuel Barroso, så ändras inte mycket.

Svårigheterna ligger inbyggda i den mellanstatliga arbetsmetod som av historiska skäl styr EU:s gemensamma utrikespolitik. Alla de 27 regeringarna har vetorätt, bland annat för att förhindra att det uppstår hegemonisk maktkoncentration inom EU. Istället balanseras olika intressen i komplicerade kompromisser. Det håller samman EU inåt, men försvårar möjligheterna att agera utåt. EU kan därför under överskådlig tid inte bli en självständig global politisk aktör, på sin höjd en partner - i bästa fall.