Häromdagen cyklade jag till La Scala i Milano. Det tog sju minuter – från östra Kungsholmen till Drottninggatan. Där, i hörnet av Apelbergsgatan, ligger biografen Skandia och i dess mörker mötte jag Carmen på vita duken. Jag blev heltänd.
Till att börja med är Georges Bizets Carmen en kolossalt bra opera, en vibrerande och ovanligt realistisk historia med fantastiskt suggestiv och berörande musik. Detta är närmast banalt att konstatera, fast vi ska komma ihåg att vid premiären i mars 1875 blev det fiasko. Eller är det där en sentida pr-myt?
Opera på bio är en briljant idé, särskilt när inspelningen är så bra och föreställningen så stark som denna Carmen från La Scalas säsongsöppning den 7 december. Medan publiken i salongen i Milano bara har en vinkel och ett fast avstånd till scenen får vi i biostolen många olika vinklar och en variation av närbilder och översikter, till och med bilder tagna ur fågelperspektiv, vilket scenografen visste att utnyttja.
De där blommorna som flöt i ett så vackert mönster i brunnen utanför tobaksfabriken kan de på parkett i Milano inte ha sett ett dyft av, fast somliga av dem lär ha betalat motsvarande 24 000 kronor för sin plats – hundra gånger mer än vi hostat upp i Stockholm.
En annan godbit som publiken i Milano, däribland landets president Giorgio Napolitano, inte fick uppleva var dirigenten Daniel Barenboim i aktion. Det fick vi göra ett par gånger. Hans sätt att krångla med, och sedan halvligga över, en liten kontorsstol av enklaste Ikea-typ (Klemens?) framkallade skratt i Skandias salong. Sådant kan man ju tillåta sig på bio.
Vi applåderade också. Flera gånger. Inte för att någon trodde att det skulle nå fram till La Scala utan för att gemensamt manifestera vår glädje över föreställningen och sångarinsatserna, bland annat från Carmen, den 24-åriga georgiskan Anita Rachvelishvili. Det är lika bra du lär dig stava hennes namn.
Svensk pionjär för opera på bio var Folkets hus som direktsänder en del uppsättningar från Metropolitan i New York och från Operan i Stockholm till över 80 Folketshusbiografer i landet (som också visar balett, teater och sport). SF har hängt på genom att visa inspelade föreställningar från La Scala på elva ställen i Sverige.
Skandia-Teatern är en arkitektonisk celebritet signerad Gunnar Asplund 1923. Jag vet inte hur sevärda biolokaler som de i Bräcke eller Skoghalls Folkets hus är, men Skandia i Stockholm är värd en betydligt längre resa än mina sju minuter på cykel. Folk kommer farande från hela världen för att se den och Asplunds två andra slagnummer: Stockholms stadsbibliotek och Skogskyrkogården. Så ett besök på Skandia med opera blir två kulturupplevelser i samma smäll. Det är utan vidare värt biljettpriset.
Nu är vårsäsongen tyvärr redan slut så det här är en sådan där irriterande artikel med tips som läsaren sedan inte omedelbart kan följa. Sorry.
Men snart är hösten här och då kan du cykla till ditt närmaste Milano.
