Så trevligt att man ännu vid synnerligen mogen ålder kan överraska sig själv! Om någon skulle ha spått att jag en kväll när jag bara tänkte slötitta lite på en ny tv-serie, plötsligt skulle bli fuktig i ögonen och nära gråten av rörelse, ja då skulle jag ha lagt upp ett flatskratt. Jo, visst kan jag bli berörd och tagen av ett konstverk, ett gestaltat budskap om människans villkor, men det jag tänkte titta på var en dokumentär i flera avsnitt, utan några konstnärliga avsikter, trodde jag. Men ändå satt tuffa och alls inte hjärtnupna jag där och log och smågrät på samma gång. Jag fylldes av en varm och tacksam lyckokänsla.
Ja, ni har väl redan gissat det; det är dokumentären ”Barnmorskorna” jag talar om. En dokumentär som låter tittarna komma mycket nära, hudnära, utan att för ett ögonblick bli kladdigt närgången. Nej, egentligen är vi inte ”tittare” utan vördnadsfulla åskådare av livets mirakel: ett barns födelse. Jag förstår att serien, i senare avsnitt, inte heller väjer för livets tragik. Det som sker på en förlossningsavdelning är naturligtvis inte endast jublande lycka, utan ibland även bottenlös sorg. Det händer att barnet som föddes aldrig fick livets gåva, eller att ett oblitt öde lade ett svårt handikapp i dess vagga. En dokumentär som vill tas på allvar kan inte undvika att visa smärtan och sorgen utan att bli förljugen.
Något av det finaste ”Barnmorskorna” låter oss uppleva är för övrigt stämningen som råder bland personalen på ett BB. Vi dras in i kretsen av värme, glädje, handfast empati och ibland oro som präglar relationerna på alla nivåer när en förlossning visar tecken på komplikationer - och samspelet mellan personalen och kvinnan som skall föda.
Så synd att Corinne Maier, psykoanalytiker och författare, född i Schweiz men under många år verksam i Frankrike och Bryssel, inte har sett den här tv-serien. Fast hon skulle nog ändå inte ha förstått den. Inte på grund av språket, den svenska versionen kan ju översättas och textas. Vad som däremot torde vara ofattbart för Corinne Maier, som själv är tvåbarnsmor, är dess anda av ljus förundran och tacksamhet inför livets under. I en intervju i SvD (17/4) berättar hon om sin nya bok ”NO KID - 40 skäl att inte skaffa barn”. Den titeln känns som en spark i magen. Provokationen är förstås avsiktlig och syftar till att öka försäljningen. För att ytterligare understryka budskapet pryds omslaget av en variant av den skylt som varnar bilister för lekande barn på vägen. Här blir den en förbudsskylt: röd ring kring gul botten med två överkorsade svarta barn.
I intervjun förklarar Maier att ”all samhällspropaganda för att öka barnafödandet står henne upp i halsen....Att få barn är att göra sin medborgerliga plikt. Det tycker jag är skrämmande.”
Visst, om verkligheten såg ut på det sättet skulle den skrämma också mig. Jag tänker på Nazi-Tyskland där kvinnorna uppmanades att föda så många barn som möjligt åt ”der Führer”, eller makarna Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” där barnen tycktes bli medel, snarare än mål i sig. Men i dagens Sverige är detta dess bättre en vrångbild. Och inte bra här. Att helt bortse från de allra flesta kvinnornas biologiska drift att få ge liv snedvrider all vettig debatt om kvinnornas rätt till självförverkligande i sina olika roller som mödrar och yrkeskvinnor - om de så önskar.
