Det som borde ha blivit en trevlig familjesammankomst på Gotland i somras spårade ur fullständigt. När Annie Lööf klev upp i talarstolen i Almedalen valde hon att läsa upp det festtal som ledaren för den borgerliga familjen – statsminister Fredrik Reinfeldt – absolut inte ville höra.

Den nya och unga centerledaren berättade öppet om familjehemligheter, som hur det var när hon klev in i regeringskansliet på hösten 2011.

– Jag saknade något. Från början kunde jag inte ta på det. Men efter ett tag förstod jag. Det saknades reformtempo. Reformiver.

Det är ju sådant som oppositionen brukar säga: oavsett politisk färg anser oppositionen nästan alltid att regeringen saknar styrfart.

Men näringsministern Annie Lööf trädde nu fram med en ögonvittnesskildring av något som också allt fler borgerliga förståsigpåare redan hade börjat formulera.

– Det gemensamma projektet har tappat fart. Projektets glöd har falnat, sa Lööf och krävde nya reformer för att minska utanförskapet, stärka konkurrenskraften och öka valfriheten i välfärden.

Och redan före hennes insats i talarstolen hade FP-ledaren Jan Björklund ställt till med en Almedalsscen genom att föreslå förändringar av arbetsrätten – den arbetsrätt som Reinfeldt och nya Moderaterna har tagit under sitt beskydd.

Centerpartiet och Kristdemokraterna uttalade dessutom sitt stöd för Björklund. Det hela gjorde inte sommarlivet lättare för Fredrik Reinfeldt, som i Visby just hade lanserat sina planer på en ”jobbpakt” för nya ungdomsjobb.

En pakt som förutsätter medverkan av LO – och LO hatar som alla vet tanken på att förändra arbetsrätten till fackets nackdel.

Så när regeringen återsamlades i augusti och partiledarna skulle berätta om sina bästa sommarupplevelser var det knappast Gotlandsminnena som kom på tal.

Den borgerliga osämjan är inte den främsta förklaringen till att Anders Borg nu har pengar till reformer samtidigt som flera andra bedömare – hans egna myndighetsexperter bland andra – säger att de inte finns.

Men politik är inte endimensionell. Lägg till några andra faktorer och det är uppenbart att det fanns skäl för finansministern att leta extra noga i kassakistan den här gången.

• Det finns ett reformbehov. Oavsett vad man tycker om regeringens förslag i den här budgeten så är det få som hävdar att det inte behövs investeringar i infrastruktur eller satsningar på att fler ska få jobb.

• Valet är bara två år bort – ska reformer av det här slaget hinna få väljarna på gott humör bör de gärna sjösättas nu.

• Samma sak gäller om man ska hinna förändra bilden av regeringen: att det saknas glöd och reformiver.

Finansminister Anders Borg spelar i dag över stora delar av det politiska klaviaturet – för pensionärer, företag, barnfamiljer, järnvägsvänner och forskare.

Men harmonierna ska också bidra till en bättre sammanhållning av en regeringsfamilj som i somras började framstå som dysfunktionell.

Göran Eriksson är politisk reporter på SvD. goran.eriksson@svd.se