–Du ser människor som står där uppe. Som är vid liv. Sedan hoppar de. Och du räknar i ditt huvud: Ett. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Och så åtta. Boom! Sen finns ingenting kvar. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Det enda du ser är en röd vätska som flyger upp i luften, som om du hade tappat mjölk på golvet. Du har aldrig sett det innan, du vet att det är det värsta du någonsin kommer att få se men likväl slutar du till sist bara att titta.

Orden kommer från Joe Torillo som snart också slutade att titta bakåt i tiden, i alla fall på ett sätt som han inte själv kan kontrollera. Minnena finns där, av allt som hände och vad han såg. Men Joe Torillo släpper aldrig garden, berättar aldrig mer än den historia som han håller sig till på de föreläsningar som han ger om den 11 september 2001. Om hur han arbetade på brandstationen mitt emot World Trade Center i 15 år innan han flyttade till ett nytt distrikt i Brooklyn, om hur han förstod att tvillingtornen skulle rasa eftersom han specialstuderat deras konstruktion och om hur han själv begravdes två gånger om.

–När det första tornet föll visste jag att det var kört. Att livet var över. Och jag sade till mig själv att jag var helt dum i huvudet. Jag om någon visste ju att tornen skulle falla – ändå var jag där, springandes från entrén.

Mitt i oturen hade brandmannen Joe Torillo också osedvanlig tur. Han drogs snart ut ur massorna, lades på en bår för att sjövägen få uppsöka ett sjukhus. Då föll det andra tornet.

Du ser människor som står där uppe. Som är vid liv. Sen hoppar de.

Joe Torillo, brandman.

–Vi fick mycket bråte över oss, det vet jag. Men sedan är allt svart. När jag vaknade upp nästa gång låg jag i en sjukvårdssäng i New Jersey, säger Joe Torillo.

För egen del kom livet att för alltid förändras efter attackerna. Från att ha ”löpt på enligt den plan jag hade så svängde allt 180 grader och kom att bli centrerat kring den 11 september 2001.”

–Det går nästan inte en dag utan att jag tänker på det som hände. Ibland har jag mardrömmar också – att jag och min familj är fast inne i tvillingtornen men inte kommer ut. Jag vet att det kan låta konstigt men det stör mig faktiskt inte så mycket längre, man vänjer sig vid det också.

Att Joe Torillo än idag känner ilska över terroristernas handlingar är tydligt, så också att han är orolig för nya tragedier i och med uppförandet av One World Trade Center som likt de tidigare byggnaderna ”tar för lång tid att evakuera”. I den kroppshydda som är Joe Torillo finns också en stor sorg och besvikelse.

–När tvillingtornen föll försvann också mitt kall här i livet. När jag pensionerades efter attackerna togs en stor del av min identitet ifrån mig. Allt jag drömmer om sedan dess är att få jobba igen – att få dra på mig uniformen bara en sista gång.