Under vintern har vi fått läsa bland annat hur lastbilsjätten AB Volvos gjorde reträtt från höjt bonustak. Om SEB som i fredagskväll panikstoppade vd Annika Falkengrens löneökning. Och så, igår, att AMF, LO:s och Svenskt Näringslivs pensionsbolag som i februari återtog 8 procent av spararnas pengar samtidigt betalat 17 miljoner i bonus till ledningen.
Detta parallellt med att svens-kar varslas från sina jobb i tio- tusental och vi är inne i en historisk lågkonjunktur.
Det finns pedagogiska problem. Ta bankerna – flera av dem hade några av sina lönsamhetsmässigt bästa kvartal någonsin 2008. Finanskrisen låg och lurade, men det var inte förrän investment-banken Lehman Brothers kraschade i New York i höstas som det blev allvar. Stockholmsbörsen rasade, och därmed svenskarnas pensionsbesparingar. Sedan kom varslen, då företagen förberedde sig för dramatiskt sämre tider.
En ekonomisk nedgång sker inte överallt samtidigt. Banker kan gå bra trots fallande börs. Därmed blir det svårt att förklara, förstå och motivera belöningar för en tid då det gick bra, i alla fall tidvis, samtidigt som det nu går åt hel- sike. Men vad som är omöjligt att begripa är hur bolagsstyrelser kan vara beredda att betala det pris i förtroende och skadat varumärke som bonusar och högre löner innebär när svenskarna samtidigt mister jobben och pensioner bantas.
AMF hänvisade igår till sin ”pågående översyn av det rörliga lönesystemet” när det skulle förklara sin bonusreträtt. Det var ju vackert. Men AMF-skandalen och exempelvis SEB:s illa tajmade högre fasta chefslöner har en sak gemensamt: det var inte förrän medierna rapporterade om dem som bolagens styrelser backade.
