Kolumn
Diktatorn Mao Zedong må ha varit en tveksam politiker, men ingen kan förneka att han var skicklig kalligraf – hans yviga penseldrag uttrycker en stor, dynamisk personlighet. Tangpoeter som Li Bai, Du Fu, Su Dongpo kan varenda kines citera åtminstone någon rad av. Men de var även byråkrater anställda av hovet. Inget annat land har en statsapparat som varit så besatt av finkultur. Sedan Song-dynastin (960–1279) har skrivna inträdesprov varit den viktigaste rekryteringsvägen in i staten. Eftersom bara en bråkdel klarade provet så ägnade de utbildade kineserna sina liv åt en ständig rundgång mellan studier av klassikerna och att kugga på provet.
Kejsar Qianlongs producerade mest poesi av alla i hela Kinas historia. Den vanligtvis snustorre sinologen F W Mote beskriver Qianlong så här i boken Imperial China: ”Samlingen av Qianlongs dikter uppgår till 40000 poem, allihop dåliga och många av dem löjligt usla. Vi måste anta att han fick hjälp med tillverkningen, men vissa kritiker har påpekat att den låga kvaliteten i sig är bevis på att det verkligen är Qianlong som är upphovsman.”
Poesi kan vara farligt. Min farfar åkte i arbetsläger 1958. Innan dess hade han förhörts i dagar i sträck på grund av en kalligrafiövning han gjort hemma i arbetarhemmet i Shanghai, där han kopierat ett poem av den förste Ming-kejsaren Zhu Yuanzhang: ”Hundra blommor blomma, Men jag blommar inte, Om jag en dag blommar, Skall alla dö.” Misstänkt kontrarevolutionärt, tyckte myndigheterna.
Bland dagens ledare är premiärminister Wen Jiabao känd för att skriva dikter. Men en vän som är kulturredaktör för en kinesisk tidning säger att poeterna blivit sällsynta i Politbyrån. I den första generationens kommunistledare fanns förutom Mao även sådana som premiärminister Zhou Enlai och Chen Yi, vars smeknamn var just ”Poetmarskalken”.Inget annat land har en statsapparat som är så besatt av finkultur.
Vid partikongressen i november kommer troligen Xi Jinping att ta över som partiledare. Han är ingen poet, däremot litteraturälskare. Som ung, när hans familj förföljdes under kulturrevolutionen, bodde han i en grotta i norra Shaanxiprovinsen i sex år. Hans favoritbok då var Goethes Faust, en bok om en man som säljer sin själ till djävulen. Som rektor på Centrala partihögskolan i Peking höll Xi straffpredikningar till dagens kadrer om deras ytliga bildning. “Våra ledande kadrer måste älska att läsa. /…/ Utan boklig bildning kommer deras kunskaper att åldras och tänkandet stelna”. I Sverige plockar statsminister Reinfeldt politiska poäng genom att säga att han sträckläser Camilla Läckberg. I Kina är det lika självklart att hänvisa till klassikerna och politiker från antik tid.
Xi har sagt att hans förebilder är Liu Bang, bonden som grundade Han-dynastin (206 f Kr –9 e kr), Kung Liu Bei (221–263) en huvudperson i Asiens mest lästa roman Tre Kungariken, samt Song Jiang, banditledaren i klassikern Berättelser från träskmarkerna.
Genom dessa berättar Xi hur han ser på sig själv. Ingen av dem var särskilt begåvade, duktiga strateger eller krigare. Men de kunde samla talanger kring sig och vinna förtroende. Xi ser sig själv som en konsensusbyggare och det är troligen så han tänker leda Kina. Det återstår att se vad Läckberg gett Reinfeldt för insikter i politikens sköna konst.
Ola Wong är SvD:s medarbetare i Kina. ola.wong@svd.se
