Han blev allt – utom partiledare. Under tre decennier var Lars Tobisson en av Moderaternas mest inflytelserika politiker. Han har varit närmaste man till tre partiledare och innehaft partiets alla topposter, förutom den som partiordförande.

Den egna förklaring till att han aldrig nådde den absoluta toppen var hans förmögna ställning i Göteborgssocieteten och familjens fastighetsaffärer som med jämna mellanrum skapade rubriker. Lars Tobisson kände sig tillhöra ”en utsatt, nästan utstött samhällsgrupp”, skriver han. Med den bakgrunden hade det aldrig gått att bli partiledare eller minister. Enligt egen utsago var det självvalt.

Men inte desto mindre kunde Lars Tobisson ”på ovanligt nära håll följa de stora elefanternas dans”. I sina memoarer, som kommer nästa vecka, återger Lars Tobisson en rad interiörer från svensk politik och från Moderaternas inre liv. Bland annat framgår det att Gösta Bohman, partiledare 1970–1981, försökte stoppa Ulf Adelsohn att efterträda honom.

Gösta Bohman ska, enligt boken, ha retat upp sig på att Ulf Adelsohn försökte ta ”kommandot” och lägga om partiets politik innan han ens var utnämnd. Vid en lunch, där Tobisson närvarade, läste Gösta Bohman lusen av Ulf Adelsohn. Bohman avslutade med att han tänkte sitta kvar som partiledare tills det fanns en efterträdare som nått ”erforderlig mognad”. Att leda ett parti var ”ingen barnlek”. Gösta Bohman avled 1997 och kan därför inte ge sin version. Men Ulf Adelsohn minns, med eftertryck, lunchen.

–Mycket väl. Att han försökte stoppa min kandidatur är helt korrekt. Han ville inte avgå själv. Det var kraftiga abstinensproblem från hans sida.

Mer vill inte Ulf Adelsohn säga. Han tänker återkomma till saken i sina egna memoarer.

Enligt Tobisson föll Bohmans planer på comeback sedan de nära medarbetarna Carl Bildt och Olof Ehrencrona gjort klart att de inte längre stod till hans förfogande. Carl Bildt återfanns sedan i en nyckelroll vid Ulf Adelsohns sida. 1986 var det han som tog över när Ulf Adelsohn, som enligt Tobisson ”saknade den nödvändiga ihärdigheten”, valde att avgå som partiledare.

Carl Bildt framstod, i Lars Tobissons ögon, som en ”inkarnation av Aristoteles Homo politicus”, men han konstaterade samtidigt att Bildt skulle ha behövt lite mer ”bredd i personligheten” för att gå hem. Enligt Tobisson hade både han och Gösta Bohman kunnat konstatera att Bildt stundtals ville vara ”hemlighetsfull med en dragning åt det konspiratoriska hållet”. Den nye partiledaren omgav sig gärna med en ”trång krets invigda, som ges förtroende och belönas med sin lojalitet”. Ändå varade samarbetet mellan Bildt och Tobisson i 13 år.

Lars Tobisson recenserar i sin bok inte den nuvarande moderatledningens politik. Men han varnar för risken att en förflyttning in mot den politiska mitten lämnar fältet fritt för Sverigedemokraterna. Och statsminister Fredrik Reinfeldt får inte högt betyg som ung politiker. Han hade ”svårt att leverera”.