Idag kommer Lars Ohly (v) hem efter sin resa till Kurdistan. På en dålig telefonlinje från Irak rapporterar han om en intensiv vecka med bland annat besök i Halabja, där kurder gasades ihjäl 1988.

Med egna bilar och chaufförer har vänsterpartiledaren inte känt oro för den egna säkerheten. Annat är det med Iraks framtid.

–Det inger mig hopp att amerikanerna är på väg ut. Men oenighet mellan regionerna oroar.

När Lars Ohly imorgon är tillbaka i riksdagshuset måste frågan om en framtida regerings­koalition besvaras. På resan till Luleå med språkrören i onsdags meddelade Mona Sahlin att rödgröna samtal väntar.

Men varför är det så svårt att komma överens? SvD bad tre politiska veteraner – Lars Stjernkvist (s), Mats Einarsson (v) och Lennart Olsen (mp) – att ge sin syn på frågor som debatterats.



Är vänsterpartiet regeringsdugligt?

Enligt Lars Stjernkvist, före detta partisekreterare (s), är det inte budgetregler och sakpolitik som ligger i vägen.

–Nej, det är partiets förhållningssätt till regeringsmakten.

Ett parti som säger en sak till sina partner, men driver en annan partilinje är svårt att sam­arbeta med. Det var ofta läget under samarbetsåren 1998–2006, menar Lars Stjernkvist. Miljöpartiet, däremot, har landat i analysen att regeringspolitik och partipolitik måste hänga ihop.

–Det kom vi socialdemokrater fram till på 30-talet. Miljöpartiet började den processen på 1990-talet. Vänsterpartiet har ännu inte inlett den, säger Stjernkvist.

Under det rödgröna samarbetet roddes 15 budgetar i hamn. Men i början ägnades mycket tid åt att få vänsterpartiet att acceptera budgetreglerna, säger Lennart Olsen (mp). Vid valet 2002 skrevs de därför in i den gemensamma överenskommelsen.

–Vänsterpartiet har alltid haft dubbelt så mycket pengar som alla andra när de har gått in i diskussionerna.

Men Mats Einarsson (v) menar att det tidigare samarbetet talar för sig självt.

–Hamnar vi i det parlamentariska läget att vi bildar regering då tar man sitt ansvar.



Vill vänsterpartiet verkligen vara med?

En del socialdemokrater och miljö­partister menar att svaret på den frågan är nej.

–För fyra år sedan var vi inte beredda att sätta oss i en reell diskussion om en regeringsmedverkan, men idag är vi det definitivt, understryker Mats Einarsson.

Visst, säger han, det skulle kunna vara taktiskt riktigt att ställa sig utanför. Men ska ett sådant agerande ge opinionsmässiga fördelar måste det se ut som om vänsterpartiet verkligen anstränger sig för att få vara med men att s och mp sedan stänger dörren. Men någon sådan dold agenda finns inte, försäkrar Mats Einarsson.



Vill s och mp slippa vänsterpartiet?

För miljöpartiets del är svaret ja. En s-mp-regering är målet. Vad den socialdemokratiska ledningen vill är svårare att förstå.

–Men den senaste dagsnoteringen är nog att socialdemokraterna faktiskt är inriktade på att få till en trepartivariant, bedömer Mats Einarsson.

Lars Stjernkvist vill inte göra sig till uttolkare av Mona Sahlin. Själv har han tidigare drivit på för ett fördjupat samarbete med miljö­partiet. Nu säger han:

–Det vore bättre om vi hade ett bredare underlag. Men det beror ju på var vänsterpartiet står.

Enligt Lennart Olsen blir det ”säkert” svårare att locka mittenväljare om vänsterpartiet bjuds in i samarbetet.

–En av tankarna var att skapa ett block i centrum av politiken. Samtidigt räcker antagligen inte socialdemokraterna och miljöpartiet till för att få egen majoritet, bedömer han.



Är det för stora politiska skillnader?

Konflikten kring budgetreglerna är överdriven, enligt Lennart Olsen. Även med utgiftstaken skulle vänsterpartiet kunna få pengar över till satsningar. Innehållet i budgetarna är ett allvarligare problem. S och mp accepterar i stort sett regeringens skattesänkningar, medan v säger nej och dessutom vill ha en mer expansiv budget.

Också Mats Einarsson menar att det finns ”rätt stora skillnader”. Problemet växer om s och mp ställer som krav att vänsterpartiet ska acceptera regeringens skatteprofil.



Är personkemin ett hinder?

”Den är inte så strålande”, bekräftar Mats Einarsson. Men han ser det mer som ett uttryck för att det ”kärvar” politiskt. Ett negativt scenario är att partierna fortsätter att ”tjafsa” och inte blir överens före valet, men ändå får majoritet och bildar regering tillsammans.

– Men de får väl åka ut på någon kursgård och lära känna varandra. Det löser sig.