Mödomshinnan, som strängt taget inte existerar, är åter på tapeten, eller kanske borde man säga: på operationsbordet.
Det är Per Bauhn som, i en artikel i SvD (5.8.), har blåst liv i debatten. Hans inlägg visar att man kan vara professor i praktisk filosofi, en befattning som innehas av Bauhn vid Högskolan i Kalmar, och ändå blanda ihop äpplen och päron i en lika osmaklig som försåtlig röra.
Vad han och andra just nu diskuterar i medierna är de så kallade ”oskuldsoperationer” som förekommer på svenska sjukhus eller hos privatläkare. Här återställer man unga kvinnors ”mödomshinna”, så att de efter bröllopsnatten kan uppvisa ett nerblodatlakan som bevis för sin ”oskuld”. Dessa kvinnor lever i en ”hederskultur” där kvinnans egen, och hela hennes familjs heder, sitter mellan hennes ben. Hennes oskuld är en dyrbar skatt som hon måste slå vakt om å hela sin släkts vägnar. Förslösar, skadar eller besudlar hon skatten kan hon straffas med döden. Därmed förmenas hon makten över sin egen sexualitet.
Visst kan man diskutera om svensk sjukvårds begränsade resurser skall användas för att återställa, icke befintliga, mödomshinnor. Det skulle kunna tydas som att man accepterar och spelar med i detta grymma kvinnoförtryck. Något som bland andra Bauhm tycks anse. Å andra sidan kan hotet mot kvinnans liv och välbefinnande vara så stort att läkarens etiska och moraliska samvete bjuder att det onödiga ingreppet genomförs. Socialstyrelsen tycks dess bättre vara medveten om de svåra val som kan uppstå i det multikulturella samhället.
Bauhms förtrytelse över Socialstyrelsens riktlinjer gäller dock i första hand Socialstyrelsens rapport från 2007 där rätten för pojkar (muslimska och judiska) att få omskäras inom hälso- och sjukvårdens ram fastslås. Därmed vill man slå vakt om barnens säkerhet och hälsa och förhindra att ingreppet utförs av okunniga personer med medicinska komplikationer som följd.
Det är här som filosofiprofessorn blandar ihop äpplen och päron. På ett lika otillständigt som försåtligt sätt jämställer hanhederskulturens förtryck av, och våld mot, unga (och äldre) kvinnor med det judiska folkets religiösa rit att uppta ett nyfött gossebarn i folkets gemenskap, och genom omskärelsen bekräfta Abrahams och hans säds förbund med sin Gud (1 Moseb. 17:10.). Eftersom även muslimer betraktar Abraham som sin anfader följer även de omskärelsens bud, fastän med vissa variationer. Jag kan inte uttala mig om detaljerna i det muslimska budet om omskärelse av gossebarn, men för såväl judar som muslimer är det en glädjens högtid under vilken en ny medlem av folket eller stammen hälsas välkommen.
Bauhm fördömer denna ceremoni eftersom den, enligt honom, inte är förenlig med den västerländska diskursen. Pojken har ju ingen vetorätt, framhåller han. Der är sant att ett åtta dagar gammalt judiskt gossebarn (hos muslimerna kan omskärelsen ske även senare) inte kan inlägga sitt veto mot ceremonin. Men det kan inte heller det kristna spädbarnet som bärs fram för att undfå dopets sakrament och därmed inlemmas i den kristna gemenskapen. Anser professorn att även dopet av omyndiga barn faller utanför den ”västerländska diskursen”? Jag betvivlar det.
