–Vi ber för alla som drabbats av kränkande behandling, för alla som har trakasserats. Vi ber särskilt för de två flickor som kränktes här i Bjästa. Vi ber också för den pojke som utförde kränkningen och för att han ska få den vård han behöver.

Prästen Evelina Johanssons ord behövs denna söndag. Bjästa är ett samhälle i sorg. Sorg över att två flickor våldtogs, sorg över att en älskad präst nu avskys och hotas, sorg över en kompis som dömts för ett fruktansvärt brott.

Men bakom sorgen finns en ilska mot medierna som man tycker har vänt hela Sverige mot byn.

För trakasserierna har inte upphört, bara tagit en ny riktning. ”Skämmes Bjästa”, ”Bränn ner Bjästa”. Dagligen startas nya protestgrupper mot Bjästa på Facebook. Hatmejlen och hoten verkar aldrig ta slut. Och för många Bjästabor började helvetet när tv-reportaget sändes i onsdags.

–Jag har typ inte sovit sedan dess. Jag har fått otroligt mycket skit, det har alla här, säger Mimmi Westerlund efter gudstjänsten.

Hon gick i samma klass som Oskar, pojken som har dömts för två våldtäkter, och stod där och applåderade med klasskompisarna när han delade ut blommor i kyrkan. Därför har även hon hotats. Egentligen heter Oskar något annat. Men i samma klass gick en riktig Oskar, en Oskar som har tvingats flytta efter alla hatmejl.

Mimmi Westerlund har fått förklara flera gånger att det inte var en våldtäktsman som hyllades i kyrkan utan en klasskompis som fick applåder precis som alla andra. Samtidigt berättar hon hur svårt det var när Oskar såg henne i ögonen och svor att han inte hade gjort något, men också om hur hon och andra försökte stoppa dem som drev kampanjer till Oskars förmån och hur synd hon tycker om tjejerna.

–Det var inte så att alla tog hans parti. Vissa gjorde det, men inte alla, säger hon.

En kvinna stannar till i kyrkgången. Spänner blicken i min, skakar på huvudet.

– Det är fel det ni gör. Ni tar en bit här och en bit där och vrider till saker helt tokigt, det ska ni veta. Det är ni som ska skämmas.

– Så där säger alla på byn, konstaterar Mimmi Westerlund och sätter armarna i kors.

För två tjejer har livet ändå blivit lite lättare.

–Linnea är jätteglad nu, att äntligen någon lyssnar på henne, säger Amanda Ögren om den yngsta våldtagna flickan som egentligen heter något annat.

De senaste dagarna har hon stressat mellan debattprogram och intervjuer. Köksbänken är täckt av blomsterkvastar. ”Med civilkurage och öppet hjärta är du en förebild”, lyder ett av korten. Amanda var en av få som stod på Linneas sida, då när Oskars kompisar delade ut protestlappar eller tryckte upp tröjor med texten ”Fria Oskar”.

Eller egentligen stod Amanda Ögren inte på någons sida.

– Jag såg Linnea i korridoren, hon såg så ensam och ledsen ut. Jag sa att jag fanns där om hon behövde en kram eller någon att prata med. Men jag sa hela tiden att jag inte trodde på någon innan domen kom.

När Bjästaskolan öppnar dörrarna idag är det för att ha vanliga lektioner igen. Under flera dagar har man inte gjort annat än att prata. Det är så dags nu.

–När det hände sa ingen lärare någonting. Ingen berättade varför Linnea bytte klass, även om vi förstod, säger Amanda Ögren.

– Det var som att skolan inte vågade ta de där orden i munnen, säger hennes mamma Gunilla Ögren.

Mörkret har lagt sig. Det är utanför Ica man hänger en lördagskväll när man är ung i Bjästa. Men om våldtäkterna är det slutpratat, tycker många.

–Nu är det över. Och Bjästa är en skamfläck, säger Johan Nilsson provocerande och lutar sig mot en mörkgrön Volvo 244.

Fast pratar gör man. Man pratar om trakasserierna, hur tjejerna drabbades, om det var så illa som det verkar idag, vem som stöttade vem. Om att Bjästa inte förtjänar det dåliga ryktet.

–Man drar alla som kommer från Bjästa över en kam, säger Richard Asplund som går på gymnasiet i Örnsköldsvik.

Det var också vad han sa till den gymnasielärare som bad alla från Bjästa att räcka upp en hand.

På Örnsköldsviks polisstation väntar Oskars mamma på att polisen ska gå igenom de tusentals hatmejl som hon och framför allt Oskars bror fått ta emot. 3000 bara det första dygnet efter tv-programmet. De ska våldtas, misshandlas, dödas, står det i mejlen.

De senaste dagarna har de haft ständig polisbevakning. Människor har smugit i buskarna kring deras hus, tittat in genom fönstren. Nu ska familjen bo på okänd ort ett tag.

För Oskars mamma har bilden inte förändrats. Hon är övertygad om att hennes son är oskyldig, trots två fällande domar. Det var också därför hon startade Facebookgruppen Fria Oskar, den som fick 4000 medlemmar. Och det var av samma anledning som Oskars storebror startade sajten med samma namn.

–I sin ångest startade han en blogg för att hjälpa sin bror, inte för att smutskasta eller sprida rykten. Nu är det honom man ger sig på, säger hon.

Storebrodern har inte gått till skolan på några dagar eftersom rektorn ansåg att det kunde vara farligt.

Oskars mamma säger att hennes avsikt inte var att skada flickorna. Istället ville hon lägga ut fakta om det som hänt, detaljer som hon tyckte borde ha varit med i utredningen, vittnen hon ansåg hade ignorerats. Allt för att påverka vad hon tyckte vad en märklig förundersökning.

Smutskastningen kom enligt henne i kommentarerna, de flesta från människor som varken kände till Bjästa eller vad som hade hänt.

Den som minst förtjänar hatvågen mot Bjästa är Lennart Kempe, samhällets präst. Det är alla överens om. Lovorden tar aldrig slut.

Lennart Kempe är trött. Helt slut. Han är orolig att han ska säga något mer som blir tokigt.

–Den där vinklingen blev jättefel, därför var det så viktigt för mig att be om ursäkt direkt, säga förlåt till flickorna och deras familjer. För det handlar ju om flickorna det här.

Han tystnar en stund.

–Jag blir arg på mig själv. Jag har varit här i 20 år, jag känner flickorna och familjerna. När något sådant händer ska jag ju fråga, hur är det? Hur mår ni? Men ibland snurrar det på, med andra kriser, dödsfall.

Trots att han vet att han kommer att väcka mer ilska håller Lennart Kempe ändå fast vid att också pojken är en av förlorarna.

–Jag tänker ringa dit också. Faran är att det kommer ännu fler mejl och att jag kommer kallas allt möjligt. Men det är tre offer i det här, det är två tjejer och en kille. Det står jag fast vid.

På skrivbordet vibrerar telefonen ljudlöst. Det har den gjort sedan programmet sändes. Direkt efter att det hade sänts orkade Lennart Kempe inte gå ut, men sedan gick han till fritidsgården tillsammans med skolans krisgrupp för att prata med ungdomarna. Och fann stödet och trösten.

–Så här. Reaktionerna var så här.

Han sträcker ut armarna åt sidorna och gör en stor kram i luften. Utanför ringer kyrkklockorna in helgen.

Är det bra att det här har kommit fram?

–Det är nog bra, det blir nog bra i slutändan. Men det har knäckt byn.

Bjästaborna är inte bara överens om att samhället har fått ta för mycket stryk utan om en annan sak också. Det räcker nu.

Fotnot: SvD har sökt men inte lyckats nå Linneas mamma.