– Om allting fungerar som vi hoppas kommer metoden kunna täcka cirka 40 procent av de som transplanteras, och med ytterligare utveckling av annat material, kanske ytterligare 40 procent, säger Per Fagerholm, professor i oftalmologi vid Linköpings universitet.
I Sverige genomförs cirka 500 hornhinnetransplantationer per år. Men eftersom donerade hornhinnor är en bristvara i de flesta länder är behovet av en alternativ lösning stort.
Ett forskarteam med May Griffith, professor i regenerativ medicin vid Linköpings universitet, i spetsen har länge arbetat med att utveckla en hornhinna som består av ett biosyntetiskt material av korslagda trådar av mänskligt kollagen. Per Fagerholm har i sin tur utvecklat metoden att transplantera materialet till den skadade hornhinnan.
Metoden testades i flera år på djur innan de första ingreppen på människor inleddes 2007. Tio patienter från Östergötland - nio med sjukdomen keratokonus och en med ärr efter skada - opererades i ena ögat av Fagerholm.
Resultatet betraktas som lyckosamt. Två år efter operationen hade celler och nerver växt in i implantatet och återskapat en hornhinna med samma egenskaper som likt en frisk hornhinna. Med kontaktlinser hade sex av tio fått minst lika bra syn som konventionell transplantation.
– Vi var väldigt positivt överraskade. Efter två månader var allting stabilt och har sen varit i två år. Glädjande var att implantatet snabbt täcktes av celler, samt att nerver som är viktiga för känsel och tårreflexer växte in korrekt, säger Per Fagerholm.
Fördelar med det syntetiska implantatet menar Per Fagerholm är att de går att göra i obegränsad mängd, samt att man eftersom man använder sig av kroppens egna celler slipper avstötningsreaktioner. Dessutom kan stygnen tas bort redan efter 6 veckor, att jämföra med ett år vid konventionell behandling.
Ännu krävs dock en förfining av metoden som fortfarande befinner sig i fas ett av forskningsstadiet. Forskarna planerar också nya studier för att undersöka om de biosyntetiska hornhinnorna kan användas för att bota andra hornhinnesjukdomar än de hittills prövade. Att sia om när implantatet kan finnas på marknaden jämför Per Fagerholm med ”att spå i en kaffesump”, eftersom det aldrig går att förutspå eventuella bakslag under arbetes gång.
– Kanske fem år, gissar han.
Studien som skett i samarbete mellan Ottowa och Linköpings universitet kommer att publiceras i den vetenskapliga tidsskriften Sciene Translation Medicine.
