Min fyraårings liv handlar just nu om en enda sak: Att cykla. Varje kväll läser vi samma godnattsaga. Den om när Lotta på Bråkmakargatan snor tant Bergs cykel och kraschar den i en rosenbuske. Varje morgon klär vi på oss och går ut och hämtar hans egen lilla röda cykel ur cykelförrådet.

Han pilar fram längs den övergivna Årstalänken med stödhjulen skrapandes mot asfalten. Sedan några år tillbaka löper motorvägen tyst och ödslig bredvid 15-våningshusen. Det är en miljö som, särskilt under regniga dagar, ser ut att vara hämtad ur någon framtidsdystopi. Men för en liten kille på cykel är den en frigörande och underbar plats. Jag undrar om han är medveten om att han just nu passerar en milstolpe på vägen mot att bli en fri och oberoende individ. Dagen man lärde sig cykla glömmer man aldrig. Världen öppnade sig framför ballongdäcken. Plötsligt var det möjligt att röra sig utanför föräldrarnas vakande synfält. Jag ser hans störtkruka som en liten en prick långt borta. Det finns bara ett problem. Han kommer att växa upp i en värld där maskinerna har vunnit. Vårt samhälle byggs inte utifrån människor som går eller cyklar. Våra städer, våra liv, vår tid planeras utifrån bilen.

Senare samma dag rullar jag förbi Götgatans bilköer på min gamla 80-talsracer. Jag undrar om det inte har blivit dags att betrakta bilismen inte som ett oskyldigt transportsystem, utan som en politisk ideologi. Dess inflytande över samhällsekonomin och vår livsmiljö är ju obestridligt. Nyligen bestämde de styrande i Stockholm att Slussen i stans hjärta ska jämnas med marken och ersättas av en 8-filig motorled. Viljan att utplåna historiska platser är ju som bekant ett välkänt drag hos totalitära läror. Och precis som hos några av de andra -ismerna som växte fram under 1900-talet handlar även bilismen om att disciplinera människan till en liten utbytbar komponent i ett stort och effektivt maskineri. I den asfalterade fasciststat som Stockholms vägnät utgör radar bilisterna lydigt upp sig vid trafiksignalerna, avskärmade från den omkringliggande världen, ständigt övervakade av Transportstyrelsens kameror. En kakofoni av tillrättavisande signalhorn ljuder så fort någon råkar bryta mot reglementet. Bakom tonade vindrutor syns obscena gester och vinterbleka ansikten förvridna av ilska. Raseriet och våldet finns alltid där, strax under den polerade ytan.

Vems är felet att det blivit så här? Kanske kan vi skylla på Hitlers vurm för motorvägar. Eller på bil- och petroleumindustrin som under så lång tid har dominerat den globala ekonomin. Eller Le Corbusier, den franske arkitekten och visionären som under 1930-talet drog upp riktlinjerna för framtidens stad. I hans drömsamhälle ”La Ville radieuse” (den strålande staden) skulle människorna bo i enorma torn förbundna av stora motorvägar. Det är en extremism som envist har klamrat sig fast i tiden.

Jag stannar vid rödljuset i korsningen Götgatan/Hornsgatan. Medan jag väntar på grönt fantiserar jag om hur Slussen skulle se ut om den var befriad från bilar. Fyrklövern skulle kunna bli ett minnesmärke över en passerad epok, precis som gränderna i Gamla Stan. Ett promenadstråk med vindunderlig vy. En park av betong. En vindlande karusell, perfekt för barn att lekfullt rulla genom på sina cyklar.