Ingen annan svensk ägnas under 2009 så stor uppmärksamhet som Carl Bildt i de ambassaddokument som Wikileaks kommit över och som SvD granskat.

I maj 2009 åkte Bildt till Washington för att möta försvarsminister Robert Gates, utrikesminister Hillary Clinton och president Barack Obamas nationelle säkerhetsrådgivare James Jones.

Inför besöket orienterar USA-ambassadens högste politiske tjänsteman Robert Silverman Washington om besökaren:

”Bildt är vida respekterad i Sverige som äldre statsman (han är 60 medan statsminister Reinfeldt är 42) och har fria händer att driva utrikespolitiken för närvarande. Men han står inte Reinfeldt nära och har begränsad politisk skicklighet” skriver Silverman och sammanfattar:

”Carl Bildt: Medium Size Dog with Big Dog Attitude”.

USA:s nye ambassadör i Sverige, Matthew Barzun, möter första gången Bildt 22 augusti 2009. Barzun frågar Bildt som besökt Afghanistan hur det går där. Bildt talar klarspråk: ”mycket dåligt”. Om det internationella samfundet inte tar sig samman kan resultatet till och med bli värre än under talibanernas styre, varnar Bildt.

Utrikesministern fortsätter kritiken i ett möte med USA:s Afghanistansändebud Richard Holbrooke i december. President Obama har lagt alltför stor vikt vid militära insatser medan det är ”för tunt” om civila. Det går inte att komma ”med diktat till afghanerna”, förmanar Bildt.

I september 2009 åker Bildt till Washington för möten om Afghanistan, Iran och det pågående EU-ordförandeskapet. Inför mötena skriver ambassadör Barzun en längre rapport om denne ”självständigt sinnade individ som ändå i mycket önskar samarbeta med Förenta Staterna för att lösa ett stort urval av internationella problem”.

Som ”produkt av det kalla kriget har Bildt inget till övers för regeringar som begränsar medborgerliga rättigheter eller inte respekterar nationell integritet. Alltsedan han var ung politiker har Ryssland varit favoritmålet för hans skarpa tunga”.

Bildt har mycket fria tyglar (a long leash) att utforma utrikespolitiken, vilket lett till irritation när Reinfeldts stab inte konsulterats eller informerats i förväg. Inom EU är bilden splittrad: ”Bildts pro-turkiska ställningstagande alienerar nästan lika många EU-partners som hans anti-ryska syn”. Och när Bildt väl bestämt sig ”visar han prov på en viss envishet”, fortsätter ambassadör Barzun.

De som ska möta Bildt får rådet att vara noga förberedda: ”Bildt har lite tid för småprat och kommer att pröva sin motpart, men är också villig att utbyta idéer om det välkomnas (...) De som han samtalar med måste vara beredda att tidigt trycka på sina viktiga ståndpunkter, eftersom Bildt annars lätt kan dominera en konversation, spetsad med kommentarer av torr humor”.

Bildt har ”en omättlig aptit för information och behärskar detaljerna i många av världens konflikter och känner personligen många av världens ledare”. Men en personligt varm relation med Bildt behöver inte påverka hans beslut. De fattas efter en analys av fakta. För Bildt handlar politik inte om schackrande och att ”ge och ta”. Utan Bildt måste själv vara övertygad om att en viss politik når de eftersträvade resultaten.

”Därför måste fakta och argument ordnas så att de stöder USA:s prioriteringar. (...) Att spela på Bildts önskan att spela i den högsta ligan och framställa åtgärder som nödvändiga för att upprätthålla trovärdigheten hos EU eller Sverige är sannolikt också övertygande”.

I sitt första samtal med ambassadör Barzun klagar Bildt över hur tekniskt efterblivet hans eget utrikesdepartement är: ”Sverige skulle kunna ge en betydande donation till ett IT-museum”. Det var en lustighet då - men nu är det istället USA som kan hålla sig för skratt. På grund av amerikanernas avancerade datorsystem har stora delar av USA:s diplomattrafik, inklusive dessa telegram om Carl Bildt, kunnat läcka ut.