Ögonfläckbock (Mesosa curculionoides).
Det sägs allt oftare i biblioteksdebatten, framför allt av bibliotekschefer födda på 1940-talet, att vi bibliotekarier är för blyga och inskränkta. Vi borde ta för oss mycket mer; uttrycka vad vi är bra på. Inte vara så lågmälda och tillbakadragna. Och det har ju förstås bibliotekscheferna rätt i. Vi bibliotekarier kan oerhört mycket. Vi är till exempel experter på att söka information, vi vet hur man värderar information och vi kan kritiskt ifrågasätta olika källor. Kort sagt är vi mycket informationskompetenta.
Jag tänker på hur mycket vi bibliotekarier kan lära oss av Björn Ranelids sätt att uttrycka sig: "Jag har snart framträtt vid två tusen tillfällen inför publik. Det skriver jag inte för att skryta eller framhäva mig själv." (Svensk Bokhandel 12/2002) Hur skulle jag som bibliotekarie kunna uttrycka något liknande? Kanske så här:
"Jag har under tio års tid framgångsrikt hjälpt ungefär fem tusen medborgare i Malmö, Stockholm och Södertälje med att få svar på
de mest avancerade frågor som jag av sekretesskäl tyvärr inte kan berätta mer om. Det säger jag inte för att skryta utan bara för att påpeka betydelsen av bibliotekariernas referensarbete."

Låter det som något bibliotekscheferna eller rent av den stora breda allmänheten kanske kan acceptera? Eller är det att förhäva sig? Svårare blir det däremot att matcha Björn Ranelids fortsatta blygsamhet: "Jag har stått på scen inför 45 000 människor på Liseberg i Göteborg, nästan 16 000 personer i Globen, 30 000 i Pildammarna i Malmö, men likafullt uppskattar jag åtskilliga möten med små skaror i bibliotek, föreningar och skolor." (SvB 12/2002)
Men jag gör ett försök: "Jag har hållit undervisning i informationssökning inför 60 personer i en datorsal i Stockholm, jag har haft biblioteksvisning för 30 personer i Malmö, jag har läst sagor för 24 barn i Södertälje, men lika fullt uppskattar jag mest mötena med människor när jag sitter i informationsdisken. Där är jag lika ofta jourhavande medmänniska som jag är
bibliotekarie."
Vad kan man annars göra för att framhäva sin betydelse och kompetens som bibliotekarie? Av en slump fick jag häromdagen, när jag hade kvällstjänstgöring på Södertälje stadsbibliotek, ett bra uppslag under läsningen av Thomas Ravellis underskattade självbiografi "Thomas Ravelli nr. 1" (1996):
"Jag är en känslomänniska, men har svårt att ge uttryck för mina känslor. Därför läser jag dikter. Jag har några favoritdikter som jag ständigt bär med mig i plånboken. Jag läser dem så ofta att jag kan dem utantill. De inspirerar och berikar mig."

Den kände före detta VM-hjälten gillar att läsa dikter! Det är ju en fullkomlig guldgruva att citera ur för en bibliotekarie. Hädanefter kommer jag att gå fram till stökiga ungdomar framför internetdatorerna och visa dem boken eller citera ur den. Vet ni grabbar att Ravelli gillar poesi? Vet ni vad han skriver:
"Gustaf Fröding har jag nämnt. Dan Andersson och Nils Ferlin tycker jag också mycket om. Vanliga människor kan förstå deras dikter."

Kanske är
detta en framkomlig väg för modesta bibliotekarier? Att vi tar stora män som Björn Ranelid och Thomas Ravelli till hjälp för att rättfärdiga vårt arbete och bekräfta vår yrkesheder? Det är åtminstone värt ett försök.

99F

bibliotekarie och författare (senaste bok: Ich bin ein Bibliothekar! 2001)

Christer Hermansson