NEW YORK. Först ringde Colin Powell. “Antingen är ni med oss, eller så är ni emot oss”, sade han till President Musharraf i Pakistan. Sedan fick Musharraf ett samtal från sin underrättelsechef. Han hade träffat USA:s vice utrikesminister Richard Armitage i Washington och fått samma budskap, men lite annorlunda formulerat: ”Om ni väljer att stå på terroristernas sida så kommer vi att bomba er tillbaka till stenåldern.”

Det var den 12:e september 2001 i Islamabad, och Musharraf satte sig ner och funderade, berättar han i sina memoarer ”In the Line of Fire”. Han kom fram till att Pakistan hade varken militär eller ekonomisk styrka nog att sätta sig emot USA.

Dessutom hade Indien redan erbjudit USA sina miltärbaser för ett anfall mot Afghanistan. Med en sådan allians skulle Indien ha ett guldläge att för expandera i Kashmir, och FN skulle troligen inte protestera, skriver han.

Det var det inte värt, kom han fram till. Men han tänkte inte släppa in amerikansk militär i landet, som de hade begärt, och de fick inte flyga hursomhelst över pakistanskt luftrum eller lägga till i hamnarna. Däremot lovade Musharraf att ordna så att pakistansk militär tog hand om att bevaka gränsen mot Afghanistan, förhindra vidare rekrytering till talibanerna från Pakistan, och krossa al-Qaeda inom landet.

Med detta nöjde sig Vita Huset. Richard Armitage har förnekat att han uttryckte sig som Musharraf påstår, men annars råder ingen dispyt om hur affären gjordes upp.

General Pervez Musharraf hade utnämnt sig själv till president två år tidigare, efter att ha tagit makten genom en militärkupp och sparkat ut den folkvalde premiärministern. Diplomatiska relationer till USA existerade då nästan inte alls, efter att Pakistans statsanställde kärnvapenforskare A.Q. Khan hade stulit till sig ritningar och material för att skapa landets första kärnvapen, och sedan sålt dem vidare till Libyen, Iran och Nordkorea. USA hade infört hårda sanktioner mot både Pakistan och Indien efter att de utfört provsprängningar.

Sanktionerna lyftes tio dagar efter att det nya avtalet träffades, och efter årsskiftet kom den första utbetalningen från USA. En stor del gick direkt till Pakistans statskassa, men framför var det militärt bistånd. Några få procent var humanitär hjälp.

Dessutom hade Pentagon skapat ett särskilt konto för ”Coalition Support Funds”, som skickade kontanter till länder runt om i världen som bidrog till kriget mot terrorismen. Enligt siffror från den amerikanska kongressen fick den pakistanska militären mest av alla – runt hundra miljoner dollar i månaden. Sammanlagt har drygt tio miljarder dollar betalats ut fram till idag, utan att någon tycks veta exakt vet vart de har tagit vägen, eller hur de har hjälpt USA i kampen mot terrorism. Talespersoner för den pakistanska militären har flera gånger sagt att de inte behöver redovisa vad de gör med pengarna.

Medan pengarna flöt in bjöds Musharraf till Vita Huset, där president Bush kallade honom för en ”huvudpartner i kriget mot terrorismen”. Men under 2002 blev Pakistans militär upptagen av en konflikt i Kashmir, och mer än hundra tusen soldater skickades dit. Gränsen mot Afghanistan lämnades delvis obevakad, och människor, vapen, pengar och radikala idéer kunde röra sig fritt mellan de två länderna. För USA:s del förflyttades också mycket utrikespolitiskt fokus till Irak i början av 2003. Men samarbetet bestod, och 2005 gick USA med på att leverera 24 nya stridsflygplan som kan bestyckas med kärnvapen till Pakistan.

När den amerikanska kongressen bytte färg 2006 började försiktiga frågor höras från politiker om hur pengarna till Pakistan egentligen användes, och om Musharraf hade tillräcklig kontroll över landet. När han under vintern drog tillbaka trupper från norra Pakistan efter förluster, och lät talibanvänliga klanledare ta över, så växte oron för att Musharrafs armé helt enkelt inte ville kämpa mot talibanerna, utan att många istället sympatiserade med dem.

”Om han försöker, men ändå inte får jobbet gjort, vad gör vi då? Ska vi tillåta ett laglöst område där al-Qaida kan växa sig starka?”, frågade senator Evan Bayh; en demokrat, enligt protokollet från ett utskottsförhör i kongressen i mars i år.

Musharraf började också få stora inrikespolitiska problem efter att han avskedat landets högsta domare, vilket ledde till våldsamma protester. Vänskapen med USA hade också gjort Musharraf mycket illa omtyckt i Pakistan. Flera av de amerikanska presidentkandidaterna började samtidigt pressa Bush-regeringen om hur stödet till en diktator i Pakistan gick ihop med idén om att skapa demokrati i muslimska länder.

Vid samma tid registrerade också PR-firman Burston Marsteller ett lobbyuppdrag för Pakistan People’s Party och Benazir Bhutto i Washington. Syftet var att övertyga den amerikanska regeringen om att hon återigen kunde bli en allierad för USA i Pakistan. Det skulle ske bland annat med hjälp av möten och intima middagar med Bhutto, dit höga politiker och inflytelserika journalister bjöds in.

”I början var ingen särskilt intresserad”, berättar Bruce Riedel, tidigare CIA-officer, och numera forskare vid Brookings Institutions Saban Center i Washington D.C., i en intervju med SvD. ”Men de såg att Musharrafs ställning höll på att försvagas, och Bush-regeringen ville absolut ha kvar honom vid makten.” Det sista någon amerikansk politiker ville var att Musharraf skulle riskera falla, eftersom han var garanten för att Pakistans kärnvapen låg i säkert förvar.

Tanken blev, säger Riedel, ”att Bhutto skulle kunna bli en slags demokratifasad, som lugnade ner både Pakistan och omvärlden – ett land med minst 200 kärnvapenladdningar bör inte vara en härdsmälta av uplopp fulla med muslimska fundamentalister som hotar att störta regeringen.”

Enligt Riedel åkte vice utrikesminister John D. Negroponte till Islamabad i september i år och lade fram planen för Musharraf – han skulle få fortsatt stöd från USA:s regering om han släppte in Bhutto i landet och lät henne delta i valet. Musharraf accepterade det, ytterst motvilligt, efter att Condoleezza Rice också hade ringt och tryckt på, enligt Washington Post. Även om Bhutto blev premiärminister skulle Musharraf fortfarande ha betydligt mer makt som president.

En vecka senare återvände Bhutto till Pakistan. Hon möttes av många supportrar, men också av misstänksamhet, eftersom hon lierat sig med både Musharraf och USA. Drygt två månader därefter dödades hon.

”Det är svårt att se att Musharraf har en framtid nu”, säger Barnett Rubin som är är konfliktforskare vid New York University, till SvD. Bhuttos död gör det svårare för Musharraf att behålla kontrollen, tror han eftersom många pakistanier anklagar honom för att inte ha skyddat henne tillräckligt.

Om protesterna och våldet växer, utan att han kan hantera det, så kommer militären tröttna, och kanske helt enkelt göra sig av med honom, tror Rubin. Alternativt utmanas han när en ny premiärminister väljs, när – och om – valet blir av. Men bortom Musharraf och Bhutto finns inte många kända allierade till USA i Pakistan längre, säger han, även om amerikanska diplomater just nu lägger ut krokar till alla som är tänkbara.

”Vår utrikespolitiska strategi gentemot Pakistan finns inte längre. De hade ingen Plan B.”