I tre år har rättsprocessen mot den dråpåtalade narkosläkaren pågått. Intresset från Vårdsverige och allmänheten har varit enormt. I dag kom domen.

Beskedet om den friande domen togs emot med stor lättnad av läkaren själv, personal vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, och andra företrädare för vården som SvD talat med.

–Jag känner mig glad och tillfredsställd över att det blev en friande dom i en enig tingsrätt. Glad för läkarens och för hela barnsjukhusets skull, säger Barbro Fridén, chef för barnsjukvården på Karolinska universitetssjukhuset.

Läkaren själv var lättad över beskedet – men vågar inte koppla av än, säger advokat Björn Hurtig.

– Hon har en ängslan men just i dag är den inte så stor. Med en så stark dom i ryggen behöver hon inte känna stor oro inför en eventuell ny rättegång, säger Hurtig.

Klart är att det funnits spår av narkosmedlet tiopental i det avlidna barnets kropp, men att halten varit så hög som åklagaren påstått går inte att säga säkert, anser rätten.

Den halt av medlet som ändå funnits kan förklaras av injektioner som gavs veckan innan barnet dog, menar domstolen, som inte heller anser att det kunnat visas att läkaren gjort något som inte varit medicinskt motiverat under kvällen då barnet dog.

Så kan de centrala punkterna i domen vid Solna tingsrätt summeras. Men domen väcker också frågor om Rättsmedicinalverkets (RMV) analysrutiner.

Chefsåklagare Peter Claeson har i sitt åtal mot den 57-åriga läkaren lutat sig tungt mot RMV:s analyssvar som visade att det avlidna spädbarnet hade en oerhört hög halt av narkosmedlet tiopental i blodet.

Den uppmätta halten, 2000 mikrogram per gram blod, beskrivs som extremt hög och dödlig flera gånger om.

Flera experter har diskuterat analyssvaret under resans gång och nu slår tingsrätten fast att svaret inte går att lita på.

– I brottsmål gissar vi inte. Vi tar inte saker och ting för sannolikt, det måste bevisas precis som allt annat. Det råder en oklarhet hur hög koncentrationen har varit, säger lagmannen Mari Heidenborg.

RMV:s tjänstemän som själva vittnat inför domstolen säger att testen har gjorts helt enligt gällande rutiner. Men rätten tycker alltså inte att det räcker.

Fler blodprover än bara ett prov hade behövts vid obduktionen 24 dagar efter barnets död och dessutom går det inte, resonerar rätten, att utesluta att fel smög sig in i den mätning som gjordes efter en så kallad spädning av blodprovet.

Det var efter den spädningen som halten 2000 mikrogram påvisades.

Analysen av blod- och urinprovet från flickan gjordes vid RMV:s avdelning för rättskemi och rättsgenetik i Linköping. Enhetschefen Johan Alhner ville i går inte gå in närmare på de brister som domstolen pekar på. Han säger dock att ett oberoende laboratorium i Finland bekräftat RMV:s resultat.

– Utan att på något sätt kritisera domen, eller domskälen, så tycker jag att det också är något man måste beakta, säger han.

Samtidigt medger Johan Ahlner att ytterligare blodprov hade gett ett mer tillförlitligt resultat.

–Det är klart att om man hittar samma koncentrationer i två olika prover så stärker det analysen. Och visst är det att föredra om man kan får prover från olika vävnader.

Åklagaren Peter Claeson hade i går ännu inte bestämt om han skulle överklaga domen.

– Jag konstaterar att tingsrätten inte ansett att analyssvaret från RMV kan läggas till grund för en fällande dom och jag gör en annan bedömning.

Det har gått mer än tre år sedan spädbarnet dog i sal 2 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Rättsprocessen som följt har väckt kritik inte minst från läkarkåren. Men åklagaren Peter Claeson ser inte att han kunnat agera annorlunda.

– Det har tagit den tid det tagit, men det har varit nödvändigt. Det har varit en misstanke om ett allvarligt brott och det är min skyldighet att utreda det.

Den 57-åriga läkaren har haft administrativa och utredande uppgifter i väntan på domen. Det är ännu inte bestämt hur hennes framtida arbetsuppgifter ser ut, enligt Barbro Fridén vid Karolinska.

Föräldrarna har gått igenom en uppslitande rättsprocess och står nu kvar med sina frågor. Det var också något lagmannen Mari Heidenborg beklagade vid tingsrättens pressträff.

För de båda föräldrarna har aldrig frågan om fällande eller friande dom varit viktig, enligt deras ombud Peter Althin.

–Jag känner mig inte helt övertygad av domen, och det gör inte föräldrarna heller. De har inte fått vad de hade hoppats på, svaret på frågan om vad som egentligen hände i vården av deras barn.