– Vid de här första förhören så visade han inga större känslor, säger Dag Andersson, till SvD.se.

Erkännandet kom under förhör efter att den misstänkte konfronterats med bevis i ett åtta år ouppklarat mord.

– Vi bestämde oss för den taktiken att vi skulle ha ett samtal med den misstänkte och dennes advokat innan förhöret för att få honom att förstå hur allvarligt det låg till för hans egen del.

Under samtalet fick den misstänkte veta att polisen fått ett DNA-prov som band honom till mordet på Pernilla Hellgren i Falun år 2000, och att han därför skulle delges misstanke i det mordet.

– Vi sade att han borde ta tillfället i akt att börja samarbeta, för han vet ju själv vilka spår han lämnat efter sig i den utredningen. Det var väl i stort sett det samtalet gick ut på.

– Han ville ju då prata med sin advokat innan förhöret och efter det samtalet så satte vi igång förhöret. Strax efter det så erkände han.

Var det alltså i konfrontation med bevisen som han valde att erkänna?

– Vi vet ju inte vad de pratade om han och advokaten, så jag kan inte uttala mig om det hjälpte när han tog det här beslutet.

Efter erkännadet sade 42-åringen att mordet på Pernilla Hellgren tryckt honom i åtta år.

– Ja. Det var så han uttryckte sig.

Hade de bevisen någon betydelse för att göra han erkände mordet på Engla?

– Det är svårt att säga. I inledningsskedet av förhöret så vidhöll han att han inte hade något med det försvinnandet att göra. Men allteftersom förhöret pågick så ville han prata med sin advokat. Efter det samtalet så erkände han även att han hade bragt Engla om livet.

42-åringen sade också att han var villig att visa den plats där han hade lämnat henne och vi avbröt då förhören och åkte till platsen, som han anvisade.

Vad är det som får en person att prata?

– Det är svårt att säga. Det kanske han kan svara på så småningom.

Den misstänkte nekade först till all inblandning, sedan kom en vändning ganska fort. Var ni förvånade över det?

– Man går ju in förutsättningslöst i förhörssituationen. Man vet aldrig vad som kommer när man sätter sig ner med en person.

Kerstin Horgby, förhörsledare vid länskriminalpolisen i Västra Götaland, tycker att det verkar logiskt att erkännandet av mordet på Engla Högslund följde på det första erkännandet.

– Det är ganska naturligt. Lättar man på det ena så bubblar det andra upp också. Det finns ofta ett stort behov att berätta, säger hon.

För att förhörsledaren ska ha framgång gäller det att bygga upp ett förtroende till den misstänkte, menar hon.

– Det handlar om att tänka sig in i den misstänktes situation, att tänka på i vilken omgivning jag skulle vilja berätta. Skulle du vilja berätta för någon som är arg på dig eller som bombarderar dig med frågor? Det skulle i alla fall inte jag.

Den metod i förhörsteknik som lärs ut på Polishögskolan i Solna är inriktad på samförstånd mellan den förhörde och förhörsledaren snarare än på konfrontation. Metoden kallas investigating interviewing och är hämtad från Storbritannien.

– Tidigare var huvudmotivet med förhöret att få fram ett erkännande. Numera försöker man att få in så bred information som möjiigt. Då gäller det att förhörsledaren uppmuntrar till en fri berättelse, och kan vänta in svar och lyssna, säger Harriet Jakobsson Öhrn, forskare i förhörsmetodik på Polishögskolan. Att med pressande förhör försöka få fram ett erkännande är inget som lärs ut idag.

– Det är något som vi varnar för, eftersom sådana erkännanden inte blir tillförlitiga. Det kan leda till att människor erkänner vad som helst för att slippa undan.

Enligt Harriet Jakobsson Öhrn brottas gärningsmän ofta med motstridiga inre krafter, där det å ena sidan finns en vilja att berätta, å andra sidan att skydda sig själv och ta avstånd från gärningen.

– I det här fallet vet vi inte riktigt vad som har hänt med flickan, men övergrepp mot barn blir särskilt sårbara förhör, för det är sådana utredningar som väcker allas avsky. Det förstår också gärningsmännen på något plan, och om de känner att förhörsledaren visar avsky, så kommer det förstärka behovet av att skydda sig.

Om förhörsledaren tvärtom kan lyssna neutralt och vänta in svaren ökar det i stället möjligheten till öppenhet.

– Nu gick ju det här väldigt fort i det här fallet, men det verkar ju lite grand som att förhörsledarna ändå kunde hålla tillbaka lusten att fråga för snabbt.

Vetenskapligt brukar tre skäl anges som grund för ett erkännande: stark bevisning, stark inre press- skuldkänslor och dåligt samvete, eller stark yttre press, då förhörsledaren i det sista fallet utsätter den misstänkte för pressande förhör.

– Forskningen har visat att de som erkänner ett brott i kombination av starka bevis och stark inre press känner sig ganska tillfreds med sitt erkännande, för då har de lagt allt på bordet. Då är allt klart.