Bosse Löthéns uppväxt på 1970-talet kantades av en alkoholiserad pappa och pennalism i skolan. Flykten blev den dubbelt så gamle man som Bosse Löthén blev vän med, som öppnade dörren till sin lägenhet.

Mannen inledde en relation med den då tolvårige Bosse Löthén, med våldtäkter och andra inslag av sexuellt utnyttjande. Övergreppen pågick i två år, vilket beskrivs i den självbiografiska boken ”Jag älskar den där pojken” som släpptes förra året.

I början av 1990-talet hörde mannen av sig till Bosse Löthén.

– Han hade fått reda på att jag skulle få barn. Han hotade min eventuella son genom att säga att ”han kanske kommer att uppskatta mer vad han har att lära ut än vad jag gjorde”.

En tid därefter flyttade mannen in i närheten av Bosse Löthéns bostad. Bosse Löthén vände sig till polisen och fick hjälp att flytta sin familj. I samband med det funderade han på att göra en polisanmälan om våldtäkt mot barn.

– Det handlade om min ilska – att ge igen, men det handlade också om att skydda mig själv, säger han.

Men han hann fylla 30. Det innebar att det var mer än 15 år sedan övergreppen upphört, vilket var preskriptionstiden för grov våldtäkt mot barn.

– Jag blev oerhört besviken över att jag inte skulle hinna med, säger han.

Bosse Löthén är positiv till förslaget att slopa preskriptionstiden för grova övergrepp mot barn. En anledning är att det kan ta många år att själv bearbeta vad man gått igenom. Själv lade han mycket skuld på sig själv i början.

– Det är bra att de som gör sådana här brott i så fall får leva med känslan att det aldrig kommer att bli preskriberat. När deras offer är färdiga med att skylla på sig själva finns risken att bli ställd inför rätta, säger han.

Jag blev oerhört besviken över att jag inte skulle hinna med

Bosse Löthén

Bosse Löthén ser också problem när det gäller bevisbördan, men tror att det skulle kunna lösas om eventuella vittnen träder fram, eller att den utsatte skulle kunna ge detaljer om hur förövaren till exempel ser ut naken.

Och själv skulle han inte tveka att gå upp i en rättssal mot mannen som utsatt honom för övergrepp.

– Det skulle vara påfrestande så klart. I mitt huvud är han fortfarande dubbelt så stor som jag. Det skulle bli mycket tuffare än att skriva en bok.

Bosse Löthén hoppas också att samhället går in och stöttar de som varit utsatta även i vuxen ålder, till exempel med terapi.

– Man kanske kan flytta fokus från gärningsmannen till oss som faktiskt varit med om det här, säger han.

Trots att det nu har gått över 30 år sedan övergreppen tänker han ofta på dem.

– I bland drömmer jag saker. Det gör att det blir påtagligt igen.

Han är övertygad om att mannen som utsatte honom för övergrepp fortfarande är en fara för barn. Enligt Bosse Löthén driver mannen i dag en skola i tredje världen. Att skydda andra från att utsättas ser han som ytterligare en anledning till att ta bort preskriptionstiden.

– Om han skulle ha kommit underfund med att det han gjort var dumt, skulle han inte ha jobbat med barn.