Förbundet Humanisterna är på krigsstigen igen. Efter att ha protesterat mot skolavslutning i kyrkan, gisslar Humanisterna nu vad de ser som religiösa förlöpningar i Sveriges radio/tv. I ett inlägg på SvD Brännpunkt den 1 juli påstår de att bolaget bryter mot sitt avtal med staten genom att sända högmässor, helgmålsböner och andra andliga program ”i oredigerad form”. Detta anser Humanisterna strider mot radio/tv-lagen som föreskriver opartiskhet, och förbjuder meddelanden som vill ”vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter”.

Jaha, då bryter man väl mot lagen varje gång som en representant för ett politiskt parti får framföra sitt budskap i etermedierna? Eller om man, Gud förbjude, skulle låta enföreträdare för Humanisterna förkunna sitt budskap. Menvisst har Humanisterna fått komma till tals i radio/tv, vilket är helt i sin ordning.

Vad jag inte kan förstå är varför Humanisterna skall vara så ivriga i sin strävan att beröva svenska folket en stor del av dess eget, och västerlandets, kulturarv? Är det egentligen så humant? Man behöver ju inte bläddra länge i den svenska psalmboken för att finna underbara uttryck för vad jag skulle vilja kalla för ”folkets poesi”. Läs eller lyssna till den älskade En vänlig grönskas rika dräkt... I dess andra vers förkunnar ”de yra fåglarna” sommartidens fröjd, ”sin lycka och sin sommarro”. Men det måste medges, i tredje versen smyger Gud sig in, och det med besked. Där påminns vi om att ”allt kött är hö/ och blomstren dö/ och tiden allt fördriver/ blott Herrens ord förbliver”. Jag förmodar dock att kyrkan, som gör sitt bästa för att inte väcka anstöt i en sekulariserad värld, vid skolavslutningar nöjer sig med psalmens första och andra vers.

Men har inte människorna alltid sökt uttryck för det som förenar oss alla: medvetandet om vår dödlighet. Eller som det uttrycks i en annan sommarpsalm, Härlig är jorden: ”Tidevarv komma/ tidevarv försvinna/ släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen/ i själens glada pilgrimssång”.

Kan inte även en Humanist stå ut med den poesi i vilken generationer av svenska folket har funnit bekräftelse på sitt eget livs erfarenheter, och tröst inför det oundvikliga? Om inte, är han/hon nog totalt tondöv.

Men det är förstås inte bara psalmerna som tillhör det omistliga kulturarvet. Det religiösa språket genomsyrar oändligt mycket av svensk och västerländsk kultur, i konst, film, litteratur och musik. När jag läste ”Humanisternas” bannbulla mot bland annat radions helgmålsringning tänkte jag på Pär Lagerkvists kända dikt Nu vänder mor sitt bibelblad.

Det sägs inte uttryckligen att mor vänder sitt bibelblad just vid helgmålsringningen, men det ­ är troligt. När annars skulle hon ha tid till stilla frid och begrundan än i den ”milda skymningen”.

Var nu litet humana
och ta inte ifrån mina barn och barnbarn allt som kan förklara och tydliggöra deras band till sina förfäder, och känslan för den mylla i vilken deras kultur har sina rötter. Förvägra dem inte heller de nycklar som kan öppna hemliga rum och ge gränsöverskridande upplevelser.