– Tittut! Här kommer jag tillbaka!

Som en osänkbar badanka poppar Silvio Berlusconi, 75, upp till ytan igen. Brett illmarigt leende och med spjuver i blicken låtsas han som om ingenting hänt sedan han i vanära tvingades avgå som Italiens premiärminister. Nu förannonserar han ny cirkus med samma gamla charader, men gycklarens magi har förbleknat.

Senast nästa vår skall Italien hålla allmänna val. Ingen vet exakt när. Ingen vet med vilket valsystem. Ingen vet vilka politiska allianser som ställer upp. Ingen vet vilka ledande politiker som söker väljarnas förtroende. 20 år efter sammanbrottet för den förbrukade ”första republiken” råder på nytt politiskt kaos i Italien.

De gångna 20 åren har hög grad präglats av Silvio Berlusconi och hans soliga prat om italiensk pånyttfödelse. 20 år som väsentligen bara resulterat i ekonomisk tillbakagång och fortsatt politiskt förfall. Med beundransvärt mod försöker Mario Monti sedan några månader reformera Italien, återupprätta statsmaktens anseende, rädda landet undan finansiell bankrutt, bekämpa korruption och slöseri. Det är en mycket otacksam, närmast omöjlig uppgift som väcker protester och missnöje när olika grupper ser sina invanda privilegier hotade. Monti vågar ta striderna eftersom han bestämt sig för att lämna politiken nästa vår.

I detta ytterst labila läge känner sig Berlusconi på nytt kallad att uppträda som Italiens frälsare. På nytt försöker han presentera sig som marknadsliberal. Han konsulterar de bemärkta ekonomerna i Mont Pelerin Society, ett ultraliberalt sällskap som i Europa har sin främste politiske vän i borgen i Prag; presidenten Václav Klaus. Men varken som företagare eller som politiker har Berlusconi varit särskilt marknadsorienterad. Tvärtom har han gjort hela sin karriär under politiskt beskydd och det var för att rädda sina privata intressen som han gav sig in i partipolitiken 1994.

Mycket har hänt sedan dess. Bara en liten minoritet skulle i dag välkomna hans återkomst i politiken. Hans parti är under upplösning och den allians som förde honom till makten har brakat samman. Gianfranco Fini och de gamla nyfascisterna har övergett Berlusconi och den siste trogne vapendragaren Umberto Bossi från Lega Nord är politiskt förbrukad, insyltad i sina egna skandaler. Katolska kyrkans tysta välvilja, som Berlusconi köpte genom enorma skattelättnader, gick antagligen definitivt förlorad under de vilda nätterna med bunga-bunga på slottet i Arcore. Till och med Berlusconis tidigare mest attraktiva tillgång, fotbollsklubben AC Milan, har hamnat på sådant obestånd att han tvingas sälja ut sina största stjärnor, Thiago Silva och Zlatan Ibrahimovic.

För att tillkännage sin återkomst väljer Berlusconi den tyska boulevardtidningen Bild Zeitung. Intervjun utlöser panik i Berlin. Europa har inte råd med ny italiensk cirkus. Icke desto mindre tycks Silvio Berlusconi förbereda en sista piruett vid avgrundens brant. Sedan tar han kanske ett steg framåt.