Kolumn | Tisdag 23 november
Den är ljusblå och något mindre än de cigarettpaket många av oss hade i fickorna förr i världen på den tiden det var cool att röka. Jag fick den i fredags som födelsedagspresent av strålande generösa kamrater och den är redan till en tredjedel full med musik. 24 timmars oavbrutet skivlyssnande om jag så vill. Hela Miles Davis och John Coltrane-boxen. Albert Ayler som jag för familjefridens skull lovat att aldrig spela i den vanliga stereon. Tio album med franska trubadurer jag köpte i somras. Lite brasilianskt bara för att det är så mörkt och kallt och en liten soulig skivhög ovanpå det.
Vill jag lyssna, byta låt eller dra upp volymen smeker jag min IPod mini med tummen mitt på. Där finns en kontaktyta som ett litet hjul, bläddra fram, spola tillbaka, byt meny, spela – eller allra bäst – blanda och ge. Snurr, Klick, snurr, klick, den fungerar väldigt intuitivt och blir liksom ett med handen. Som en växelspak ungefär, till slut glömmer man att den finns där.
Ända sedan 70-talet har Apple gjort attraktiva, användarvänliga datorer man inte behövde läsa manualer för att kunna använda. Ändå såg det ut som om datapionjärföretaget på grund av ekonomiska svårigheter inte skulle ta sig över tröskeln till det nya millenniet. Så kom iMac, en dator som var moderiktigt snygg och vände på en nerkörd image. Sedan dess är allt från Apple som börjar med bokstaven ”i” en hit.
Det paradoxala för mig som gammal skivnörd är att medan jag tankar ner min skivsamling i datorn, gör spellistor av den, digitala blandband så att säga, för att sedan ansluta iPoden som automatiskt laddar ner dem i sitt fina lilla minne är att plötsligt har objektet för mitt begär och min samlarmani blivit obsolet. Skivhögarna behövs inte längre. Kvar är en mängd datafiler som ryms i en liten digital spelare.
Jag är ingen teknikentusiast, har aldrig haft ambitioner på att vara vad marknadsförare kallar ”early adapter”, en som är först med det senaste i till exempel hemelektronik. Tvärtom, är någon en ”late adapter” är det jag. Jag har mobil för att jag måste. Den ser ut som en överdimensionerad käck-kola, inga finesser, inte ens en polyfon ringsignal – och jag tänker inte byta. En gång i tiden, det känns som evigheter sen men var faktiskt på 90-talet, var jag sen med att gå över från vinyl till cd. Jag har aldrig ägt en minidisc och bråkade med hoptrasslade kasettband i bilen till alldeles nyss.
Kanske är det därför jag efter bara några dar känner att jag i IPoden mött mitt livs musikmaskin.
Dottern ligger i spjälsängen med en klassiskt brun nalle och en kanin med rödvitprickig klänning. Jag ligger i stora bingen med mitt gosedjur. I går somnade jag med nya Leonard Cohen-albumet Dear Heather som väldigt lugn pratsjungande vaggvisa.
När lilltjejen – och därmed även jag - vaknar fem timmar senare ligger IPoden fortfarande på min mage. Den är alldeles varm och go. Och ljusblå. Min färg. Leonard mumlar fortfarande i hörsnäckorna som ligger och dinglar. Jag ser att det fortfarande är tre timmars batteritid kvar. Jag är kär i en maskin. Jag är en fjant. Men lycklig.
