Ändå tar jag ett djupt andetag för att formulera ett litet hurra:
I påsk är det inte ett enda internationellt evenemang, så vitt jag kunnat räkna ut. Inga tv-maratonsändningar där människor pratar och pratar om hur det ska gå när det de väntar på väl händer men eftersom det ännu inte inträffat har de inga svar vilket inte hindrar dem från att besvara sina egna omöjliga frågor i all oändlighet för att de sedan när det som skulle hända – här skulle, sannerligen, behövas en punkt men meningen illustrerar alla ord som sköljer över oss – ja, när det förväntade verkligen inträffat väntar nästa fas.
Efterspelet. Resultatbabblet. Alla ord och tankar om det som var bättre eller sämre än man trott. Eller i alla fall om man jämför med vad som hände 1973, typ.
Det handlar om sport. Och jo, jag vet att det är fint och en av många kulturyttringar. Åtskilliga är de författare och konstnärer som kan erkänna, ibland utan att någon ens ställer frågan, att verklig lycka känner de sällan över sina egna skapelser – jämfört med när deras favoritlag vinner i fotboll. Eller ishockey. Eller vilken gren deras hjärtan nu klappar för.
Själv tillhör jag alltså de omoderna och okultiverade som inte jublar när det är OS eller hockeyslutspel – och som alltså inte kan förstå, och därmed inte heller njuta av, att sportsändningar går före allt annat. Inte bara under just de minuter eller timmar som enskilda tävlingar pågår. Nej, kommentera – eller sportälta, om vi nu ska tala klarspråk – kan man göra hur länge som helst. Känns det som.
Min sporttrötthet är ingen hastigt påkommen aversion. Snarare handlar det om ett morsarv, om den suck som förmedlats genom släktens kvinnoled inför blotta åsynen av den man som ger sig hän åt sportsliga äventyr. Om det sen gäller gärdsgårdsserier eller OS-finaler. För den som tidigt tränats till sportslig svartsyn räcker det att höra signaturmelodin till Radiosporten för att en vanlig hygglig söndag ska övergå till något svårartat. Sen återstår bara Agenda, accelererande stress inför nästa arbetsvecka och god natt.
Livet är fyllt med fällor, några gillrar vi förmodligen själva. Min släkts suckande kvinnor måste en gång, i den första förälskelsen, ha frågat män om de gillar sport med sådan oro att inte en enda vågat svara ja. I stället har intresset fått smyga sig fram, som av en tillfällighet har de suttit där klistrade vid radion eller framför tv-skärmen när tävlingar dragit i gång.
Jo då, jag har också maffiga minnen från extra rafflande sport-evenemang. Som de där sommarnätterna 1994 när vi satt uppe och såg Sverige ta brons i fotbolls-VM, längst ut på soffkanten halvslumrade en farmor och under bordet sov ett barn men alla vaknade upp när de blågula gjorde mååål.
Nu i helgen kan vi ha Blåkullarace, godiskappätning eller försöka slå påskpussrekord. Alla sportgrenar är tillåtna. Bara folk inte snackar sönder alltihop.
