Vinterdagen kunde inte börja bättre än med styv kuling vid Landsort! ”Nu blåser havet friska vind ifrån sydväst …”
Klockradion har gått i gång 05.57 just som den tidiga sjörapportens vindobservationer passerar Hanö och börjar röra sig upp längs ostkusten mot mina bekanta vatten. Med en vridande rörelse rullar jag in mig lite hårdare i täcket och drar en flik av det över huvudet. Ute är det ännu mörkt. Då närmar sig Anna Belking. Meteorologen i radion, alltså. Hon närmar sig Gotland, skulle jag säga.
”Hoburgen sydväst 15”. Jajamensan! Där uppe på klippan har jag stått som ett värnpliktigt fjun i vinden så jag vet hur sydvästen känns. Den slår nästan omkull en. Kulingen – kultjen som man sa förr – har hela havet från Bornholm som anloppsbana, vilket dessutom gör den otrevligt fuktig. Köldfaktorn så här års går knappt att kalkylera. Det är därför underbart att, i den varma sängrullen, tänka på hur den ”smeker ljuvligt sjömans kind av alla vindar bäst!” I stiltje njuter jag av kultje. ”Till havs, till havs!”
Det är något poetiskt över dessa uppräkningar av vindriktningar och -hastigheter i radion. Rena Nils Holgerssonresan i en väldig fart runt hela kusten, ofta bättre än Dagens dikt, som inte alltid lyckats frigöra sig från det pretentiÖÖÖsa sättet att läsa lyrik.
Även om vi kan skilja de olika väderrösternas satsmelodier – Anna Belkings går i korta, jämna vågor – så läses vindobservationerna ändå alltid (numera) med en likartad, melodisk monotoni och neutralitet som skapar den perfekta bakgrunden att projicera sina sängbilder på.
När det någon gång handlar om riktigt ruskigt hårda vindar – ”Örskär nordost 25” och liknande – avspeglas de inte med den minsta tonskiftning eller extra betoning i meteorologens röst. Men ”Svenska högarna nord 19” blir till ett superdramatiskt meddelande och inre bild för den som har varit där och kan tänka sig hur vågorna rullar in i den smala hamnkanalen där man låg så rart i somras. Likadant när det brallar på från ost eller väst kring Landsort. Då är det inte kul i den av hamnarna som ligger i lovart kan man tänka medan man puffar till kudden och makar in den bakom nacken så där skönt.
För SMHI är en liten bris så god som en stor storm, båda noteras som sagt i samma orubbliga tjänstemannaton i radion. Det skulle jag inte klara av, tror jag. Om jag fick chansen skulle det mer låta så här: ”… Gustaf Dalén sydväst 5; inte så farligt, tycker jag. Landsort syd 12; det var lite värre. Almagrundet sydväst 14; tur att man inte är där! Och håll i er nu: Söderarm syd-sydväst ARTON! Hörde ni? ARTON meter i sekunden! Men snälla nån, det är ju bortåt 70 km/tim. Oj, oj, oj! Fast jag fortsätter väl, få se här nu… Söderarm sydost 11; genast lite bättre. Örskär …”
Något säger mig att min radioläsarkarriär i vädersvängen skulle bli kort – och det med rätta. Jag skulle väl knappt hinna förbi Eggegrund i mitt första framträdande innan sändningen bröts ”av tekniska skäl”.
Då passar jag bättre som njutare i sängen medan stormarna rullar in. Ost Huvudskär väst 25…mums!
