Eva Drewsen, 64, har alltid vetat att hon var adopterad. Hennes negativa inställning baseras inte på egna erfarenheter. Hon är nöjd med sin uppväxt, skulle absolut inte vilja byta ut sina adoptivföräldrar. Vetskapen om hennes ursprung var helt odramatisk, aldrig något hon funderade över.
Men hon har genom åren träffat många adopterade som upplevt adoptionen som något skamfyllt och tabubelagt. Många känner också sorg över att adoptionen ofta inneburit att spåren efter de biologiska föräldrarna sopats igen, att det ofta varit svårt att få sina blodsband bekräftade. Först när hon själv började ta kontakt med sin egen biologiska familj förstod hon hur viktigt detta är.
–Mamma sa alltid att papperen finns där om du är intresserad. När du har konfirmerat dig får du veta.
Men när den dagen kom var det så mycket annat i livet som drog och papperen blev liggande. Inte förrän hon var 26 och själv stod i begrepp att skaffa egna barn väcktes intresset för rötterna. Båda hennes biologiska föräldrar var då vid liv. Hon fick också veta att hon hade tre syskon, en storebror och två yngre halvsyskon.
Mamman ville hon först inte ta kontakt med. Hon var rädd att hon skulle hamna i en valsituation.
–Jag hade ju redan en mamma.
Hon inledde en brevväxling men hann aldrig träffa sin biologiska mamma. Men syskonen tog hon kontakt med direkt. Hon hade hon alltid längtat efter en bror eller syster. Men, när hon först tog kontakt med brodern var det som att släppa en bomb. Själv var hon så uppfylld av att hitta sina blodsband, att hon inte tänkte på konsekvenserna.
–Min bror blev chockad. Han hade ju ingen aning om att jag fanns.
Det första mötet, särskilt med hans femåriga dotter, blev ändå stort och omvälvande.
–Vi var lika som bär. Det var som att möta mig själv i den åldern.
Trots att de aldrig träffats förr kände hon stark samhörighet med syskonen.
–Det var så härlig känsla att få några att spegla mig i, minns hon att hon tänkte.
Förutom fysiska likheter visade de sig även dela samma intressen och syn på tillvaron.
–När den första chocken lagt sig var det en oväntat stark upplevelse med mycket glädjetårar.
Inte förrän i efterhand har hon känt sorg över att hennes existens varit hemlighållen, till och med för syskonen. Så mycket lik i garderoben från det förgångna har avslöjats för henne.
Först när hon var i 40-års- åldern fick hon kontakt med sin biologiska pappa fick hon kännedom om varför hennes föräldrar inte kunnat ta hand om henne. Det var viktigt för henne att veta att det inte var de själva som valt bort henne utan att dåtidens värderingar tvingat dem. Pappan hade i alla år funderat över hur det gått för henne men inte kunnat ta kontakt eftersom han förbundit sig att inte göra det.
Nu är både han och mamman döda men kontakten med syskonen fortsätter att berika hennes liv. För Eva har det varit livsviktigt att få kontakt med sina rötter. Därför är hon av åsikten att alla omhändertagna barn måste behålla kontakten med sina biologiska föräldrar.
Själv har hon haft stort stöd av kontakterna med andra adopterade genom sitt engagemang i Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn.
Som adopterad har hon också upplevt det som ”extra fantastiskt”, både att få egna barn och barnbarn.
–Särskilt stort är det när folk säger att mina dotterdöttrar liknar mig. Då blir jag extra lycklig.
