lördagsanalys | Myten om svenska myndigheters effektivitet
Länge har vi levt i föreställningen att Sverige har fristående myndigheter som gör sitt jobb under ämbetsmannaansvar oavsett regering. Så är det till stor del också fortfarande. Men systemet håller på att urholkas och fungerar åtminstone inledningsvis inte alls, som katastrofen i Sydostasien visar.

Att förvaltningen blir mer politiserad och ängslig är inte märkligt när statsminister Göran Persson så uppenbart använder utnämningsmakten för att belöna eller bestraffa. ”Håll ihop med mig - det lönar sig”, har varit Perssons devis sedan länge.
Center-, vänster- och miljöpartister har belönats med generaldirektörs-, landshövdinge- och ambassadörsposter med ibland mindre lyckat resultat för verksamheten. Ingbritt Irhammar, c, gick inte att ha kvar på jordbruksverket och Kjell Dahlström, mp, blev dyrbar på Rikstrafiken.
Internt inom socialdemokratin visar inte minst den senaste tidens utnämningar av statssekreterare som Stefan Stern och Anders
Teljebäck att det är lojalitet och lång och trogen tjänst som premieras. Den tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström som vågat sticka upp mot partiledaren kommer däremot inte ifråga.

Det är alltså inte underligt om det sprids en känsla av osäkerhet i förvaltningen. Det har gunstlingssystem alltid gjort. Den som gör fel riskerar att bestraffas, då är det bättre att inte göra någonting i avvaktan på order uppifrån.
Men långtgående kontrollbehov och centralstyrning leder också till ineffektivitet. Historien är full av exempel på att sådana system förr eller senare faller samman.
I den meningen kan flodvågorna över Sydostasiens stränder och dess fruktansvärda följder faktiskt föra något gott med sig. Nu kan rimligen inte regeringen längre lägga tidigare förslag på hyllan om att inrätta en central professionell katastroforganisation med befogenheter att agera omedelbart.

Att som nu sätta statssekreterare Lars Danielsson och kabinettssekreterare Hans Dahlgren som operativt ansvariga är att göra bocken
till trädgårdsmästare. De är visserligen duktiga på politik och diplomati, men knappast några experter på sjukvård, katastrofhjälp, flygtransporter och allmän logistik.
Lika absurt är det att statsministern på dagliga presskonferenser ska informera om hur många som är saknade och hur hjälparbetet fortskrider. Politikerns roll ska ju vara att sätta regelverket och att ändra lagstiftningen, exempelvis göra PKU-registret tillfälligt tillgängligt för identifiering av offren. Men i den svenska modellen ska politiker inte sköta det praktiska jobbet.

Att det tog tio dagar för regeringen att lämna över ansvaret för att spåra saknade till rikspolisstyrelsen är alltså anmärkningsvärt. Efteråt kan man ana ett försök från den politiska makten att rädda vad som räddas kunde. Efter de första dygnens handlingsförlamning har stor möda lagts vid att frammana Göran Perssons landsfaderlighet. Ceremonier av olika slag med Persson i huvudrollen avlöser varandra.
Av den första opinionsmätningen att döma har statsministern
också klarat sig någorlunda hyggligt, medan utrikesminister Laila Freivalds får bära hundhuvudet i allmänhetens ögon.
För att regeringen inte ska göra bort sig i fortsättningen har riksdagsman Kent Härstedt, s, engagerats. Härstedt var med sina erfarenheter som överlevande från Estonia inledningsvis kritisk till regeringen. Den kritiken tystnar när han nu plockas in för att hjälpa regeringen att framstå som ödmjuk och lyssnande till offren och dess anhöriga. Efterspelet till Estonia får inte upprepas.
Den borgerliga oppositionens förslag att de tidigare statsministrarna Ingvar Carlsson, s, och Carl Bildt, m, ska granska regeringens agerande under tsunamikrisen är ytterligare ett exempel på hur genompolitiserat Sverige är.

De borgerliga tänker uppenbarligen i samma banor som regeringen. Borde inte en oberoende granskning av den politiska makten skötas av personer som inte har några kopplingar dit?
Att Carlsson och Bildt dessutom orsakade mycket av misstron efter Estonia med sina löften om bärgade
kroppar gör inte saken bättre. Dessutom räcker det med att läsa Ingvar Carlssons senaste memoarbok för att förstå att de båda inte tål varandra.
Paret Carlsson/Bildt skulle alltså ha haft mycket svårt att genomföra en oberoende och effektiv granskning. Ingvar Carlsson har också redan tackat nej.