Baronessan Ashton en tröst för Brown

Publicerad: 21 november 2009, 19.32. Senast ändrad: 22 november 2009, 09.51

Med blandade känslor intog jag i torsdags min plats i pressrummet. Olustigt nedstämd över den realistiska möjligheten att här tillbringa det närmaste dygnet utfodrad med automatkaffe, plastmackor och obekräftade rykten. Några kollegor hade bunkrat upp för en stadig frukost på fredagsmorgonen.

Upprymd över att det skulle bli mitt näst sista EU-toppmöte. Nu återstår bara ett till, förhoppningsvis. Jag har varit med om ett hundratal och några få av dem ledde till resultat som blivit historiskt minnesvärda. Men mina förväntningar inför detta var på nollpunkten. Det handlade min kolumn om för en vecka sedan, med utgångspunkt från fabeln om berget som födde en liten löjlig mus.

Trots långdragna och våldsamma födslovärkar genomfördes själva förlossningen överraskande raskt och smärtfritt. Vad hände egentligen? Jo, ett par timmar innan Fredrik Reinfeldt öppnade toppmötet hade svårigheterna lösts på ett förmöte på Österrikes ambassad ett par kvarter bort. Där möttes den lilla gruppen socialdemokratiska regeringschefer och där insåg den envise Gordon Brown att han var helt isolerad i sitt stöd för Tony Blair. Efter den oväntade kovändningen blev toppmötets kohandel en enkel affär. Högern skulle som väntat vilja utse Herman Van Rompuy som ”president”. Vänstern skulle utse en ”utrikesminister”. De hade den slipade italienaren Massimo D’Alema på listan, föreslagen av högerns Silvio Berlusconi (som väl ville bli kvitt honom). Men D’Alema var en svårsåld kandidat, som före detta kommunist utan tillräckliga kunskaper i engelska. I det läget dök den omvittnat duktiga men ganska okända socialdemokratiska brittiska baronessan Catherine Ashton upp som favorit. En kompetent kvinna, ett tröstpris till Gordon Brown och ett subtilt tjuvnyp till de EU-fientliga krafterna i brittiska Tory-partiet, som förväntas bilda regering om några månader.

Bakom kulisserna opererade Angela Merkel och Nicolas Sarkozy effektivt och målmedvetet. Utåt ställde de inga krav, men just därför förväntar de sig kompensation, i form av två ekonomiska toppjobb. Angela Merkel vill nästa år utse Axel Weber från Bundesbank till chef för Europeiska Centralbanken (ECB) och Nicolas Sarkozy vill se Michel Barnier som ansvarig för EU:s gemensamma marknad.

Baronessan Ashton och Haiku-Herman blev sålunda Europas nya profiler. Ladyn och Lufsen. Båda hedervärda och lojala tjänare för ett Europa vars politiska ambitionsnivå bestäms av formeln för den minsta gemensamma nämnaren. Lady Ashton, som saknar utrikespolitisk erfarenhet, blir kanske fjärrstyrd från brittiska Foreign Office. Herman Van Rompuy har i belgisk politik blivit uppskattad för att han dämpat de djupa interna konflikterna. Men hans arbetsmetod är inte kirurgisk. Snarare är han en politisk narkosläkare som lägger lokalbedövning där plågorna smärtar som mest. Med tanke på alla de problem EU står inför så måste han kanske söva ned hela organisationen? Det var kanske därför han utsågs med sådan entusiasm?