Barn i Sverige diskrimineras och får inte alltid stöd i lagen. ”Barnets bästa” som utgångspunkt är i många fall långt ifrån självklar, och därför riktar nu åter barnrättsorganisationer skarp kritik mot regeringen för att inte tillämpa barnkonventionen i praktiken – och för att inte ge den tillräckligt hög juridisk status.

– Man ser att barn inte alltid kommer till tals och man ser att barn diskrimineras. Papperslösa barn har till exempel bara rätt till akut sjukvård, asylsökande barn behandlas olika och man utgår inte alltid från barnets bästa i socialtjänstärenden och vårdnadstvister, säger Unicef Sveriges generalsekreterare Véronique Lönnerblad.

Vellinge och andra kommuners ovilja att ta emot ensamkommande flyktingbarn är ett aktuellt exempel som anses strida mot barnkonventionen. ”Mottagandet ska självklart ha ett barnperspektiv och utgå från barnets bästa”, skriver Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin på debattsajten Newsmill.

Alla barn har lika rättigheter och samma värde och ingen får diskrimineras, förklaras i barnkonventionens artikel 2. Ändå exkluderas många barn i Sverige från sjukvård och skolgång. Papperslösa barn har endast rätt till akut sjukvård och gömda flyktingbarn har inte samma rätt att gå i skolan. Konventionen riskerar därför att vara tandlös när den inte efterlevs i praxis. Unicef Sverige kritiserar regeringen för att inte leva upp till flera artiklar i konventionen.

Unicef är också, efter FN:s Barnrättskommittés rapport från en tidigare granskning av Sverige i år, kritisk mot att det finns stora regionala skillnader.

– Barn har olika möjlighet att få stöd och hjälp beroende på vilken kommun de bor. Det är inte acceptabelt, säger Unicefs barnrättsjurist Christina Heilborn.

Hon menar att det skulle göra stor skillnad om barnkonventionen inkorporerades till svensk lag – och att barnens bästa kommer i första rummet när det gäller till exempel vårdnadstvister, inte föräldrarnas.

Idag på 20-årsdagen har alla länder utom två, USA och Somalia, skrivit under barnkonventionen. Den svenska riksdagen ratificerade den 1990. Men fortfarande gäller inte barnkonventionen som lag.

– Om den blir lag kommer det innebära att myndigheter och domstolar måste använda den i sitt beslutsfattande när det gäller barn. Idag avfärdas den eller används överhuvudtaget inte och argumentet för det är att den inte är lag, säger Christina Heilborn.

Istället används en så kallad en så kallad transformeringsmetod där svensk lag anpassas efter barnkonventionen. I mitten på 90-talet beslutade riksdagen att inte göra FN:s barnkonvention till lag och argumenterade då att det inte tillhör svensk rättstradition och att konventionen är för allmänt skriven.

– För det första finns det flera bestämmelser i barnkonventionen som är detaljerade, som till exempel rätt till utbildning. Men vi har lagstiftning idag, till exempel socialtjänstlagen, som också innehåller vissa allmänna bestämmelser så det är inte främmande för våra myndigheter, säger Christina Heilborn – och påpekar samtidigt att Europakonventionen om skydd för mänskliga rättigheter gjordes till svensk lag 1995.

I Norge blev barnkonventionen lag 2003. En färsk rapport visar bland annat att barnets rättsliga ställning stärkts.

– Tidigare blev det en negativ stämning bland myndigheter när medier skrev att man bröt mot barnkonventionen. Den var en fiende men har nu blivit en vän, ett nyttigt redskap och ett rättsnöre. Jag tror man har allt att vinna på att inkorporera konventionen i lagen, säger Trond Waage som var Norges barnombudsman när beslutet fattades 2003.

Véronique Lönnerblad anser att det är dags att göra något åt den kritik som kommit från FN:s barnrättskommitté sedan 1992.

– Vi får kritik gång på gång och anser att om barnkonventionen gjordes till lag så skulle alla myndigheter vara tvungna att ta den på allvar.