Det är helt uppenbart att den europeiska krisen går in i ett nytt skede. Min intuition är att vi nu nått en avgörande vändpunkt. Men de politiska vägvalen de närmaste veckorna blir mycket besvärliga och betydelsefulla, även för Sverige.

Ett tydligt tecken syns när finansmarknaden värderar statspapper från de högst skuldsatta euroländerna. De slipper undan med förhållandevis billig upplåning. Trots att deras underliggande problem består tycks marknaden tro att ECB-chefen Mario Draghi menar allvar när han aggressivt försäkrar att den gemensamma valutan ska försvaras.

Kanske är det bara en bluff, men priset för att syna Draghis kort är alltför avskräckande högt. Om spelet lyckas behöver kanske den nya stödfonden (ESM) inte ingripa.

Bakom Mario Draghi står med all säkerhet de tongivande politikerna i Europa, med Angela Merkel i spetsen. Det är mycket viktigt eftersom krishanteringen numera handlar mer om politik än om pengar. Trovärdigheten hänger på den politiska viljan. Och det verkar finnas en mycket stark vilja att försvara euron, sannolikt även på bekostnad av sammanhållningen i EU som gemenskap.

I detta nya skede är det en klar möjlighet att EU blir ännu mer uppsplittrat i olika kategorier medlemsländer. Framför allt kan klyftan vidgas mellan länderna i eurogruppen och de övriga. För Sverige blir läget i så fall synnerligen obekvämt.

När krisen blev akut försökte EU:s högsta politiska ledarskap vinna tid med improviserade aktioner och nödlån. När det visade sig otillräckligt sattes förstärkt respekt för regelverket i fokus. Efter toppmötet i juni i år koncentreras nu ansträngningarna på fördjupad integration. Ett första steg i den riktningen är förslaget till ”bankunion”.

Tjugo år efter Maastricht försöker eurogruppen nu rätta till de försummelser som begicks i förhandlingarna om den Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Bristerna är framför allt politiska och det gamla begreppet ”politisk union” har återupplivats.

Precis som inför Maastricht kommer därför på nytt diskussionen om EU-projektets politiska mål (”finalité politique”) och José Manuel Barroso, kommissionens ordförande, har plötsligt börjat återanvända Jacques Delors mångtydiga idé om en ” federation av nationalstater”.

Samtidigt skickar Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande, ett ”tankepapper” till regeringarna med uppseendeväckande idéer, som exempelvis att eurogruppen skulle kunna upprätta en egen parlamentarisk församling.

När jag lägger ihop alla dessa förslag, utspel och idéer som plötsligt kommer upp så kan jag bara konstatera att det mesta är gamla bekanta. De har visserligen sopats under mattan några gånger, men de har aldrig lämnat rummet.

De yrvakna reaktionerna i Sverige avspeglar framför allt hur den svenska politiska diskussionen saknar kontakt med den europeiska. Här är det dags att börja om grundkursen. Den ”bankunion” som nu står på dagordningen är vår tids ”kol- och stålunion”, den som grundlade EU 1950.