Nu startar han Svenska Dopingmissbrukares förening. De ska ge råd på telefon och mejl, förmedla kontakter till läkare och experter och informera ungdomar på skolor. Linus tillhörde ett jägarförband och blev tillfrågad av en kompis om han ville prova ryssfemmor.

–Det var en fysiskt krävande tid och jag såg kuren som ett kosttillskott. Jag återhämtade mig snabbare och orkade mycket mer.

Linus fortsatte att dopa sig efter lumpen. När han fick jobb som dörrvakt såg alla hans fysiska styrka som en tillgång.

–Det var ett bråkigt ställe och alla uppskattade att jag kunde reda ut slagsmålen. Ingen tyckte att det var något konstigt att min kropp blev större och större.

Linus beroende av steroider ökade. Som mest tog han fem, sex preparat i veckan, samtidigt som han tränade på gym.

Han blev inte aggressiv, däremot deprimerad. Det rådde han bot på med ecstasy.

–Jag provade allt, det var naturligt i den miljön. Jag blev oerhört social och glad. Jag kände mig oövervinnlig och blev förälskad i alla nya tjejer jag träffade.

Därför var det omöjligt för Linus att ha ett fast förhållande. De tjejer som ville få honom att sluta bröt han kontakten med.

–Det var gymmet, krogen och drogerna som gick först. Ingen kunde få mig att ändra mig.

Först när en vän dog på hans toalett fick han en tankeställare.

Läkarna som obducerade vännen konstaterade att hans organ var som en 80-årings. Han var bara 30 år.

–Då blev jag rädd. Jag slutade med kuren jag höll på med. Men efter ett tag var jag fast i missbruket igen.

Det som till sist fick Linus att sluta var när han åkte fast för bankrån.

Polisen hade hittat ett avsågat hagelgevär från rånet och spårat det till Linus. Klockan halv sju en söndagsmorgon slog de in dörren till hans lägenhet.

–Det var som jag hade fått ett badkar med kallt vatten över mig. Först då förstod jag vad jag hade gjort.

Linus fick sitta i fängelse i två år. I häktet slutade han med missbruket.

–Det värsta var de psykiska reaktionerna. Jag fick panikattacker. Ändå är det faktiskt värre nu, sju år efteråt.

Linus har kroniska depressioner och måste äta antidepressiva mediciner resten av livet.

–Jag saknar den Linus jag var från början. Samtidigt har jag fått en sundare syn på livet. Det bästa som har hänt är att jag har fått en familj och en son som stöttar mig.