Förra lördagen stod jag bredvid tre unga tjejer som samtidigt tände sina marschaller och en av dem sa, övertygande, att nog skulle vi få ihop 7000 ljus, det vill säga lika många som varje år får bröstcancer.

Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj började med ljusmanifestation och vi är många som redan lämnat vårt bidrag till fortsatt forskning och kunskapsspridning. Ändå stod jag där och grät bland ljusen förra lördagen. Alldeles oförberedd på hugget i hjärtat, på den drabbande insikten att hur mycket vi än kommer att kunna kartlägga och kanske förebygga sjukdomen så hjälper det inte den som får diagnosen. För i den stunden, då rämnar allt.

Jag vet av egen erfarenhet. Jag vet det alltför väl eftersom jag har varit med om det två gånger. Men jag är också ett påtagligt bevis på den andra delen av statistiken, att 80 procent av alla bröstcancerpatienter lever efter tio år. Det är 12 år sedan jag kände min första knöl. Den var liten, hård, tydligt avgränsad, och skulle absolut kunna ha varit något annat, ofarligt. Men redan första gången mina fingrar råkade nudda huden där den låg tätt under visste jag, bergsäkert: Detta är en fiende. Den knölen ska inte vara där. Som om vetskapen låg inkapslad någonstans i min hjärna med direkt koppling till cellerna som börjat löpa amok och dela sig ohämmat.

Drygt 7000 nya diagnoser varje år betyder, om jag räknar rätt, att sisådär 19 kvinnor per dag får beskedet. Det var dem jag tänkte på förra lördagen, när jag stod där med rinnande tårar. Alla som skulle gå och lägga sig med handen runt det bröst som plötsligt blivit främmande, skrämmande. Treva efter knölen, känna om den kanske – som genom ett under – försvunnit. Naturligtvis måste det vara ren inbillning! Tills deras fingrar hittar rätt. Om det farliga nu inte sitter så långt in att det inte går att känna utanpå.

När jag själv för andra gången fick diagnosen klövs jag mitt itu, i en svart och en vit kvinnohalva. Den svarta sa att en gång kanske man klarar sig men inte två, nu skulle döden hinna ifatt mig. Den vita halvan krävde att jag höll mig till det enda jag faktiskt visste, att bröstcancer inte måste ha dödlig utgång. Inte om man får behandling i tid. Och har tur, en hygglig sort.

Den vita halvan hade rätt, en svindlande gång till.

Bredvid mig i ljushavet förra lördagen stod en kvinna med en sjal virad om huvudet, när hon böjde sig ner for den på sned och irriterat slet hon den av sig. Jag hann tänka att hennes huvudform var ovanligt vacker när hon lite generat erkände att hon numera struntar i sitt utseende. Hon lever, det är viktigast.

Själv slapp jag cellgifter och har i stället ätit östrogenhämmande tabletter, två gånger fem år. Häromveckan tog jag min sista tutt- tablett, det var värt att fira med den dyraste champagne. Men där i ljushavet i lördags flämtade rädslan upp; tänk om jag blir sjuk igen. Det band som finns mellan oss som drabbats av bröstcancer är inte rosa. Det är svart och iskallt och stavas fasa. Fasa för återfall. Det bandet får vi leva med.