NEW YORK

”Det finns ingen vid liv som kan berätta vad som hände här. Bordsduken är täckt av hjärnsubstans. Vi vet inte var kropparna är. Huset bredvid är helt utbränt. De har dödat människorna, de har dödat djuren. De har inte lämnat något levande efter sig i den här byn.”

Reportern stammade och upprepade sig. Det var en av årets mest osannolika radiorapporter. Han hade precis kommit fram till byn i Syrien där FN försökte utreda hur många som kunde ha dött. Syrien snittar ett massmord i veckan nu. De övriga nyheterna upprepas också varje vecka. Säkerhetsrådet är förlamat. Och så vidare.

Bland allt man kämpar för att förstå, som handlar om internationell diplomati och militär strategi och varför ett folkmord verkar ske minst en gång per generation, fastnar jag ibland bara på vilka de är. De som dödar barn. Och de som står bredvid och ser på. Är de ens människor, eller är det en abstrakt, oförklarlig ondska?

Det skulle passa oss bra om det vore så, kanske. Men perverst nog finns för mycket att utgå ifrån som ger mer konkreta svar på vilka som är kapabla till dessa brott, i dokument från krigsförbrytartribunaler och vittnen från tidigare krig. Bara några få är sadister. Sällan är de mentalsjuka. De har ingen typisk mördarpersonlighet, eller ens alltid någon bestämd ideologi. De är inte offer som haft en dålig barndom.

Vi vill gärna skilja oss från dem. Men det var vanliga serber, kroater, hutuer, turkar, kambodjaner, kineser och tyskar som begick omänskliga brott. I Rwanda var det bland annat läkare, journalister, präster och bönder. I Tyskland var många medelålders familjefäder. Samma citat återkommer: ”Jag hade inget val. Jag lydde bara order. Om jag inte hade gjort det så hade de kanske dödat min familj.”

Berömda experiment har också visat att de flesta vanliga människor tror sig ha högre moral än andra, men i realiteten tvärtom har de en tendens att acceptera och böja sig inför en påstådd auktoritet. Även när den ger order om att skada andra. Att växa upp i en auktoritär stat gör det också lättare att tro att man inte har något eget val eller personligt ansvar.

Ett mycket mänskligt drag är samtidigt att försöka dela in världen i vi och dem, och samtidigt definiera den egna gruppen som lite bättre än andra. En av de mest fascinerande sakerna som ingår i den här forskningen är att även små barn kan ha en stark känsla för sin nationalitet, innan de ens riktigt vet vad en nation är. Att peka ut andra som sämre och främmande hjälper oss också att definiera oss själva. Människor är därför mycket mottagliga för idén om att den egna existensen kan hotas av en annan, specifik grupp. Det kan inleda avtrubbningen om att de andra inte riktigt är människor.

Det finns en poäng med att veta och försöka förstå detta jobbiga. Inte för att vi ska ta på oss någon kollektiv skuld. Men att vara medveten om människans kapacitet för ondska – och hur den triggas – kan vara det bästa skyddet mot den. Och kanske mot det som i efterhand blir oförklarligt.