Det skulle vara lätt för mig att säga att jag bara vill skydda mina ögon från skadlig UV-strålning. Men de skamfyllda psykologiska processer som till sist tvingade mig att köpa ett par Ray-Ban Wayfarers är förstås betydligt mer besvärande än själva solljuset. Jag är inte ensam. Svinga din tygpåse på Hornstulls Strand eller rocklubben Debasers uteservering en varm julikväll och jag kan garantera att du träffar ett par.

Låt mig vara tydlig: Om du på något sett skulle antyda att jag skaffat mina brillor för att jag sett unga och hippa Stockholmare bära dem (eller kändisar som ännu inte är döda) sårar du mig djupt. Men om du däremot tycker att de får mig att påminna om en, låt säga, ung Johnny Cash. Eller om du undrar om det inte var sådana där solglasögon som Bob Dylan bar under sitt epokgörande 1960-tal. Eller tjejen i filmen Breakfast at Tiffany's? Då skulle jag skina upp och konstatera att nja, Audrey Hepburn hade faktiskt inte Wayfarers. Men hennes glasögon var väldigt lika. Men visst, vi talar om en tid som jag vad det gäller mode, konst och musik upplever som oerhört inspirerande. Lägg till lite av Bret Easton Ellis 1980-tal så har du min stil. Tidlöst. Klassiskt. Odödligt. Kalla det vad du vill. Wayfarers handlar om att köra sitt eget race. Bryta konventioner. Det skiljer mig från aningslösa Stureplansbrats som sportar svindyra designerbågar från Prada, Versace eller Chanel. Nu invänder du att oavsett om man köper Wayfarers eller Gucci så hamnar pengarna hos Leonardo del Vecchio, ägaren till företaget Luxottica som tillverkar i stort sett alla exklusiva solglasögon som säljs i världen. Glöm handväskorna, det är i solglajor de verkligt stora pengarna finns. Killen är rikare än Silvio Berlusconi.

Luxottica köpte Ray-Ban 1999. Åtta år senare, efter att begagnade original hos Ebay betingat allt högre priser, ansågs tiden mogen för att relansera den ikoniska Wayfarerbågen. Utvalda stjärnor som medlemmarna i Franz Ferdinand och The Killers bjöds in till välbevakade pr-event. Den superhippa San Francisco-byrån Cutwater gjorde den påkostade reklamkampanjen. Den utpräglade narcissism och flockmentalitet som styr den globala hispterkulturen skötte resten. Ray-Ban Wayfarers blev 55 år efter de först introducerades åter en storsäljare. Det här sammanfattar antagligen ganska exakt varför du hatar hipsters. En gång i tiden beskrev Norman Mailer dem som våldsamma psykopater på hämningslös jakt efter njutning (The White Negro, 1957). Idag är begreppet ett skällsord för lättmanipulerad posör i trendiga solglasögon. Vi kommer till ditt kvarter med våra nygjorda sjömanstatueringar, våra MacBooks och noga kartlagda konsumtionsmönster. I släptåg har vi fastighetsmäklare och globala kaffekedjor. Vi tränger undan stadens verkliga outsiders: Invandrarna, de fattiga och gamla. Men UV-strålningen då, stammar jag bakom mina tonade glas. Noga förklarat du för mig att vi människor klarade oss utmärkt i solen under så där 200 000 år. Fram till 1932 då företaget Foster Grant utökade sitt sortiment av hårvårdsprodukter med världens första massproducerade solglasögon. Men ett effektivt hjälpmedel att dölja en ängsligt flackande blick är de ju utan tvekan. Liksom att man gråter. Eller rullar med ögonen i djupaste förakt.