BRYSSEL Till yrkesrollen hör att vi journalister ögonblickligen förväntas kunna rapportera om och kommentera ett skeende, som vi ofta bara har ytliga kunskaper om. En förväntan som emellanåt förleder oss att glömma bort att visa nödvändig blygsamhet inför uppdraget.
Som motgift mot professionell hybris läser jag gärna självbiografier. Ibland bjuder de på överraskande inblickar bakom kulisserna under historiska ögonblick som jag själv bara följt utifrån. I efterhand förstår jag hur mycket jag missat.
I dag är vi exempelvis i det lyckliga läget att det finns en mängd dokumentation och personliga vittnesmål om den fredliga omvälvningen i Europa under några månader för 15 år sedan: järnridåns fall, Sovjetimperiets sönderfall och Tysklands enande.

I höstens bokflod finns dessutom två självbiografier som ger oss möjlighet att jämföra de skilda perspektiven från två huvudaktörer, Helmut Kohl och François Mitterrand. Den senares version redovisas av Jacques Attali, som under 20 år var Mitterrands ständiga skugga och krönikeskrivare.
Båda vittnesmålen bekräftar vad vi visste, nämligen att upplösningen av Östtyskland hösten 1989 skakade vänskapen mellan Kohl och Mitterrand. Men först nu blir jag klar över hur djup krisen var, hur den kunde övergå i vredesutbrott och misstro. Vem kunde tro att Kohl skulle beskylla Mitterrand för dubbelspel eller att Mitterrand kunde betrakta Kohl som en lögnare?
Efterkrigstidens tysk-franska vänskap har uppenbarligen aldrig varit så djupfryst som när Tysklands enande överraskande blev högsta aktualitet.
Det plågade till och med de personliga relationerna mellan Kohl och Mitterrand.

Under hela hösten 1989 uppvaktades François Mitterrand av Margaret Thatcher, som ville att de båda skulle gå i allians för att stoppa Tysklands återförening. Det steget var emellertid till slut inte Mitterrand beredd att ta. Han trodde först att det skulle vara onödigt eftersom Michail Gorbatjov skulle förhindra återföreningen. När denne började vackla slog Mitterrand in på en slugare taktik. Han började ställa villkor, varav ett var att Tyskland skulle ge upp D-marken till förmån för en gemensam europeisk valuta. Mitterrand betraktade D-marken som Tysklands ”finansiella atombomb”.
Den slutliga kraftmätningen ägde rum under ett par känsloladdade möten där Mitterrand vred upp armen på en envis, plågad och svettig Kohl.

Under den historiska hösten 1989 var Helmut Kohl nästan helt isolerad bland Europas stats- och regeringschefer. Bara Felipe Gonzalez i Spanien och Charles Haughey i Irland stödde honom oreserverat. Liksom USA:s president George Bush, som Kohl beskriver som rena lyckträffen för Tyskands folk.
När Kohl bjöd in Mitterrand att följa med på sin första promenad genom Brandenburger Tor i Berlin så vägrade den franske presidenten. François Mitterrand ville inte rättfärdiga ”konfiskationen” av Östtyskland.