ANALYS | MILJÖPARTIETS KONGRESS

I februari i år reste en delegation ur den gröna partitoppen med språkrör, tunga riksdagsleda­möter och departementsfolk till Berlin. Sedan 1998 har Die Grünen haft ministrar i den tyska regeringen, lika länge har miljöpartiet hållits utanför den svens­ka.
I Tyskland kan Peter Eriksson lära sig allt om praktisk grön regeringsteknik, och om hur man talar sig samman i ett parti där ledningen har ett samarbete som vissa gräsrötter avskyr.
De tyska gröna låter extra­kongresser bestämma om ledningen har lyckats pressa tillräckligt ur förbundskansler Gerhard Schröder: annars får de inte sätta sig i regeringen. Gröna tyska ministrar får mandat direkt från kongresserna.
Men någon tysk lyhördhet
visades inte upp under helgens kongress, där regeringsfrågan aldrig släpptes in på dagordningen trots flera kritiska motioner.

”Tidsbrist” blev argumentet som i just den här frågan hindrade tilllämpningen av miljöpartiets
annars pdantiska demokratisyn.
Kanske beror motviljan på att partiledningen har satsat hela sitt politiska kapital på en koalitionsregering med socialdemokraterna efter valet 2006.
Det finns redan massor av politiska hinder på vägen, så varför låta partikongressen lägga dit fler?
De gröna ombuden var heller inte på sitt mest kompromissvilliga humör. De så kallade fundisarna, som inte vill solka den gröna läran med samarbete och kompromisser, firade ett antal triumfer.

Partiledningen ville i partiprogrammet markera att det gröna EU-motståndet inte är ”dogmatiskt”. Tanken var att avväpna statsminister Göran Persson, som använt EU-frågan för att hålla de gröna från regeringsmakten.
Det stoppade alltså kongressen.
Ombuden avslog sedan flera av partistyrelsens försök att släta ut partiprogrammet: ränteekonomin ska fortfarande avskaffas och medborgarlön införas.
Partisekreteraren blev skadskjuten och byttes nästan ut mot en ”fundis” från Färila.
Avståndet mellan gräsrötter och ledning växer eftersom de nuvarande språkrören går längre i pragmatisk riktning än någonsin tidigare.

Men nästa års kongress måste få debattera regeringsfrågan. Läxan från Tyskland visar att partitoppen inte behöver vara alltför rädd: tyska gräsrötter har ju stått ut med både bombningar i Kosovo och krig i Afghanistan.
Större hot mot miljöpartiets regeringsmedverkan kommer nog utifrån. Både Feministiskt
initiativ och junilistan hotar att stjäla väljare.
Det är heller inte de grönas fel att det stabila övertaget för det rödgröna blocket i år har smält undan som snö under våren.

Vänsterpartiets Lars Ohly och Göran Persson är i usel form. Med deras opinionssiffror rinner miljöpartiets regeringschanser ut i sanden.