Göran Kropp och Erden Eruç. Erden ska genomföra en extremresa för att hedra sin döde vän.
Varma ord strömmar ur munnen på Erden Eruç när han ska beskriva Göran Kropp. Han kallar honom för sin hjälte, sin mentor, sin vän och inspiratör.
- När alla andra sa till mig att jag är tokig, att mina idéer är omöjliga, var hans enda kommentar: när åker du?
Den dagen som Göran Kropp dog, förändrades Erden Eruç liv. Så säger han själv. Erden Eruç såg inte fallet, men hörde ljudet. Han var den förste som kom ner till Göran Kropp och konstaterade att han var död. Men händelsen gjorde honom inte mer försiktig, tvärtom.
- Redan den dagen upplevde jag att stafettpinnen hade gått vidare till mig. Jag visste vad som låg framför mig.
I planet på väg hem från Göran Kropps begravning ritade han första skissen till det som skulle bli hans livs stora äventyr. Och nu är det dags. Med muskelkraft ska han cykla och ro genom sex världsdelar - och bestiga den högsta bergstoppen på varje kontinent. Årsskiftet 2010-2011 ska resan avslutas. Pengarna som kommer in från sponsorer ska gå till den skola som Kropp grundade i Nepal.
Själv ser Erden Eruç rodden som den största utmaningen. Han är förberedd på vätskebrist som är så intensiv att hela tungan svullnar upp, på skavsår som nöter bort köttet under låren (kläderna ökar friktionen och såren, därför ror en atlantroddare alltid naken), på frossa och feber, hunger och våldsam trötthet. Han är inställd på månader i ensamhet, 40 centimeter över Atlanten, med 4 800 meter hav under skrovet.
- Vi lever skyddade i hus och bilar. Det är som om vi försöker bygga bort alla faror. När vi lyckas acceptera farorna blir vi också mer levande.
Naturen skrämmer honom inte. Till en stor del säger han sig kunna förutsäga strömmar och vindriktningar. Satellitbilder, telefon och internetuppkoppling ska hjälpa honom att få aktuell information. Men hans främsta vapen är den mentala förberedelsen.
Att döden lurar bakom hörnet för varje äventyrare funderar Erden Eruç inte särskilt mycket på. ”I”ll face it just fine - bara jag slipper lida”, kommenterar han mötet med döden. Om man får tro honom själv blir han varken skrämd eller kittlad av tanken på livets slut.
- Fara och död är inget slutmål med mitt äventyr. Men jag gör resan för att hitta en känsla av att vara riktigt levande. Målet är att nå naturen, att vara i elementen.
De som aldrig vågar sig ut på äventyrsresor vet inte vad de missar. Det är Erden Eruç övertygad om. Hans egen rädsla är förlagd till något som förefaller mer gripbart: byråkrati och besvärliga gränskontrollanter.
- När jag ror vill jag inte oroa mig för visumkrav.
Men Erden Eruç bär på en annan rädsla också, som enligt honom inte har med resan att göra.
- Jag är rädd för att göra människor besvikna.
Han kan inte förklara var känslan kommer ifrån, men förväntningarna kan vara tyngande.
- Om jag kommer till en punkt där jag måste vända om så är det inget nederlag. Det är viktigt för mig.
Drivkraften att bli en äventyrare kommer från hans pappa. Redan från början uppmuntrades sonens styrka. Fadern tog pojken till sina vänner: ”Vad kan det bli av den här?”, frågade han. ”Han ser stark ut, kan bli en bra diskuskastare”, svarade de. Och så blev det. I många år kämpade Erden Eruç för att nå toppen inom sporten, innan han accepterade: fysiskt var han inte tillräckligt stor. Också nu stöttar pappan sin son:
- Som alltid så var första frågan ”Hur ska det bli med din karriär?” Men nu jobbar han intensivt med att hitta sponsorer till mig. Han är den bästa uppbackning man kan ha.
