Jag vill att min pappa ska vara här, gnäller fyra-åringen som jag försöker natta. Mina barnvaktsförsök att förmedla omsorg till den trötte under Bamselakan är bortkastade. Det är pappatröst han vill ha. Eftersom det är hans pappa som brukar stå för kvällsceremonierna.
När lugnet äntligen lägrat sig välsignar jag den jämställdhet som trots allt finns, även om den inte ger några jubelsiffror i statistiken.
Sedan hittar jag senaste numret av Kamratposten – och blir rejält sänkt. Eftersom den publicerar enkäten, där drygt 5 700 barn mellan åtta och 15 år ingått, som visar att pappor är kass. Åtminstone som samtalspartner när man är ledsen och behöver någon att prata med.
Fyra av tio barn väljer sin mamma i första hand. Sedan kommer, i nu nämnd ordning, Kompis, Någon annan, Ingen alls – och så, på femte plats, Pappa.
5,4 procent av de tillfrågade barnen väljer att tala med sina pappor när de är ledsna. Nästan dubbelt så många, 10,9 procent, föredrar att inte prata med någon alls.
Resultatet är bland det sorg- ligaste jag läst på länge.
Ola Lindholm, chefredaktör på Kamratposten, betonar att ingen tidigare gjort samma undersökning. Alltså vet vi inte om barn, trots allt, har mycket bättre kontakt med sina pappor idag än de hade för, låt oss säga, 20 år sedan.
Det enda vi kan enas om är att pappaledighet inte räcker som grogrund för en nära relation mellan far och barn. Pappor måste fortsätta att vårda kontakten, inte försvinna in i sina jobb när barnen väl står på egna ben. Inget säger att en sjuåring, eller 14-åring, behöver sina pappor mindre än den som just lärt sig svälja en sked nyponpuré.
Tänker på min egen pappa, han som rörde sig i utkanten av hela mitt barndomsliv. Inte kröp jag upp i hans knä och sökte tröst för dagens akuta eländen när han äntligen kom hem efter en lång arbetsdag och bara ville ha mat, lugn och ro.
Först efter mammas död, då hade jag hunnit passera 30, var det han som tog över omsorgerna – och försökte ge så mycket uppmuntran han förmådde.
Att han i 30 år knappt visste när jag var född, mycket mindre kom ihåg min födelsedag, var inget vi talade om. Vi hade båda passerat sorgen över det vi missat, var mer inriktade på den chans vi fick nu när mamma inte fanns, eller stod emellan. För det var en annan del av sanningen:
Att jag först som vuxen lärde känna min pappa berodde på den arbetsfördelning mina föräldrar gjort upp, mellan sig. Att hon var hemma och han var borta. Hur skulle han efteråt kunna veta något om mina barnsjukdomar, vilka lärare jag haft – eller vad jag nu ville veta.
– Fråga inte mig, suckade han lika sorgset varje gång. Det där var mammas avdelning.
Skärp er dagens pappor och se till att ni inte missar era barn, medan de fortfarande är just barn, säger jag, viss om hur fort små blir stora.
Den enda tröst jag kan hitta i Kamratpostens enkät är att när barnen ska gissa vad deras föräldrar helst vill göra blir svaret trosvisst: ”Vara med mig.”
Det gäller inte bara mammorna. Det ligger också överst på pappornas förväntade 10-i-topp-lista.
