Döm om min förvåning – som salig Povel Ramel sjöng. Här läser jag i bladet att norsk polis står inför en till synes olöslig gåta: En naken kvinna, inrullad i en matta, hittades på naturhistoriska museet i norska Bergen. Vad kvinnan gjorde på museet, hur hon sluppit in där, och varför hon var spritt språngade naken är, enligt Bergens Tidende, okänt.
Nu är jag inte förvånad över den nakna kvinnan, utan över den norska polisen som inte genast kontaktade sina svenska kolleger. Där hade de kunnat få det goda rådet att börja spana på Norges motsvarighet till svenska Konstfack. Speciellt bland de elever som ska lägga fram ett examensarbete. Även i Norge har man väl läst om Konstfackstudenten Anna Odells projekt. Först fejkade hon ett självmordsförsök på Västerbron och när bestörta medmänniskor hindrade henne från att kasta sig över räcket (som hon ju alls inte hade för avsikt att göra) tillkallade man polis som förde henne till psykakuten. Väl där gjorde Odell våldsamt motstånd mot personalen som såg sig nödsakad att lägga henne i bälte. Detta var den avsedda sista akten av den ”installation” i vilken Anna Odell var själva konstverket.
Nog borde väl även norska poliser ha begripit att den nakna kvinnan, och hennes matta, var ett KONSTVERK!
Vi har dock inte så mycket att förhäva oss över. Låt oss i stället rikta förvåningens skrattspegel mot en annan, i detta fall svensk, kulturyttring.
I stadsdelstidningen Vårt Kungsholmen läser jag att det i år och nästa år skall anordnas ”mordvandringar” på Kungsholmen. Publiken erbjuds att besöka kända mordplatser, belägna i vår stadsdel.
–Nej tack, utbrast en god vän, jag skulle aldrig delta i något sådant. Det är alldeles för farligt! Man vet ju att mördare har för vana att återvända till brottsplatsen. Nu har han/hon kanske fått smak för denna sysselsättning, och då kan jag bli nästa mordoffer.
Men jag trodde mig kunna lugna vännen. Det är Fröjdendahls förlag som har tagit initiativet till ”mordvandringarna”. Samma förlag har nyligen utgivit första delen av en serie med titeln ”Liv och död i Stockholm”. I anslutning till böckerna finns även rundvandringar till mordplatser, som förhoppningsfullt kan framkalla skräckblandade, njutningsfulla rysningar. Först i tur står Norrmalm.
Inte skulle väl ett anständigt bokförlag ta till ett pr-grepp som har till mål att tillfredsställa allmänhetens hyenainstinkter? Nog handlar det väl om fiktiva mord, mordplatser och offer? Om våra internationellt kända deckarförfattares olika vattenhål där mördaren lurar på sina värnlösa offer. Även om det skulle vara så tycker jag att det vore rätt så osmakligt. Men vilken Fröjd! Vilken Fröjd! Här ska det tydligen inte fuskas. Mordoffren har tagits av daga just här, i detta hus, på tredje våningen. Möjligen har de några kvarlevande anhöriga och vänner som bär på såriga minnen.
Men vem bryr sig? Allt, även gamla och nyare mordplatser, går att sälja med bokstavligen ”mördande reklam”.
Cordelia Edvardson är flerfaldigt prisbelönad, tidigare SvD-korrespondent i Jerusalem. cordelia.edvardson@svd.se
