Häromdagen mötte jag oväntat minnet av min barndoms idoler. I en serie med gamla lagbilder publicerade Ystads Allehanda ett foto av fotbollslaget Hammenhögs IF från 1955. Där fanns den lille pågens alla hjältar, de som då hade vunnit division V Skåne södra.

Det var vid en tid då jag fortfarande obetingat trodde på de idrottens fostrande ideal som varje vecka predikades i Rekord Magasinet. Med hjälp av min far, som tillhörde klubbens eldsjälar, hade jag lärt känna mina idoler. Far var klubbens kassör och biljettförsäljare. Dessutom skrev han matchreferat under signatur till lokalpressen, till både Ystads Allehanda och Aurora (som lades ner 1957). När det körde ihop sig fick jag någon gång rycka in och hjälpa till. Så började min journalistiska bana, som radskrivare. Om jag minns rätt var ersättningen sju öre raden.

De allra flesta spelarna kom från trakten, mest hantverkare och arbetare. För att höja nivån värvades i Malmö ett par förstärkningar som hade erfarenhet av spel i allsvenskan. Den mest namnkunnige var den rödhårige och fräknige backen Sune Sandbring, som kallades ”Grus”. Han hade till och med spelat i landslaget. ”Grus” var ”spelande tränare”.

Redan under denna oskuldsfulla tid infiltrerade penningen sportens aristokratiska ideal med den snövita amatörismen. De stjärnor som avslutade sina karriärer i Österlens lingonserie lockades med betalt under bordet och eftersom far var kassör så kunde jag få viss insyn i dessa affärer. När idealen krockade med verkligheten så prutade man på idealen. Far förklarade för mig att det var likadant i de andra klubbarna på bygden. Riksidrottsförbundets amatörism nåddes aldrig ända ut i dessa tassemarker.

Intäkterna från biljettförsäljningen räckte inte till. Det behövdes vad man numera kallar en sponsor. Bakom Hammenhögs IF stod en framgångsrik storbonde, Nils på Gunnarshög, som ganska regelbundet kom hem till far. Betalningen under bordet var ändå blygsam. Bara några hundralappar per match.

Några år senare flyttade familjen från Hammenhög och jag förlorade kontakten med laget och med fotboll i allmänhet. Först när jag i Rom på 1970-talet råkade bli granne med Olympiastadion började mitt intresse för fotboll så smått återuppväckas. Men mindre för själva spelet, som var ganska trist, än för samhällsfenomenet. Fotbollen genererade lidelser som fångades upp i den eskalerande spiral som i dag sprängt alla gränser. Global big business. När jag intervjuade Fiat-chefen Gianni Agnelli så var han mer intresserad av att diskutera Ralf Edström än PG Gyllenhammar.

Med penningen följde skandalerna och kriminaliteten, som åtminstone i Italien är ganska väl dokumenterade.

När regeringschefen Mario Monti för ett tag sedan vägrade stödja Roms kandidatur till ännu ett OS så berodde det på att han inte ville bjuda den organiserade kriminaliteten på nya affärsmöjligheter.

Min barnatro på idrottens fostrande välsignelser har efter hand reviderats en del.

kolumnister

måndag Jenny Nordberg tisdag Andres Lokko, Ola Wong

onsdag Gunilla von Hall torsdag Cordelia Edvardson, Lars Ryding

fredag Anna Laestadius Larsson lördag Karin Thunberg söndag Rolf Gustavsson

0 Läs fler kolumner5svd.se/kolumnister

Rolf Gustavsson är SvD:s tidigare korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen. rolf.gustavsson@svd.se

M