På den stora shopping-gallerian nära där jag bor hänger sedan några dagar tillbaka ett konstverk av Ernst Billgren. Det föreställer ett grönt vardagsrum, några stolar, ett par flätor och ett moln. Enligt rapporterna ska det symbolisera sommaren. Och det kan det ju gärna få göra.
Det som provocerar mig lite är att det är så stort. 144 kvadratmeter stort.
Ernst Billgren har en fru som heter Helene Billgren. Hennes konst är betydligt mindre pompös. Vardaglig, eftertänksam, ibland med ett hotande mörker, ofta med en humoristisk blinkning. Hon ritar med kol eller målar med enkla penseldrag.
Hennes konst beskrivs alltid som kvinnlig. Gissa vem av dem som är invald i Konstakademin?
Nu säger jag inte att Helenes avbildade läppstift och korta kjolar ska vara mer värda än Ernst rävar och änder, men jag tycker mig ana ett mönster.
Idag har den flerfaldigt prisbelönta filmen Séraphine Sverigepremiär. Den handlar om Séra- phine Louis, en fransk städerska och målare som levde i början av förra seklet. Séraphine var ansedd som lite egen när hon av en slump upptäcktes av en konstkritiker som fascinerades av hennes till synes självlysande blommålningar. Hon blev berömd under några år innan hon spärrades in på mentalsjukhus, slutade måla sina fantastiska naivistiska tavlor och föll i glömska. Samma konstkritiker var också mecenat till den numera mer kända naivisten Henri Rousseau, han med djungelmotiven.
Nu menar jag inte att målade blommor och träd ska vara mer värda än dito tigrar och lättklädda damer i exotiska miljöer. Jag undrar bara varför det är Rousseau som kallas en central gestalt inom det moderna måleriet, när Séraphine faktiskt uppfann en alldeles egen måleriteknik?
Några av svaren får jag i nysläppta boken Konsten – så funkar det (inte). Genusvetaren Vanja Hermele har på uppdrag av Konstnärernas Riksorganisation och Sveriges Konsthantverkare undersökt jämställdheten inom konstvärlden. Hon skriver bland annat att det på 1800-talet fanns runt 1000 verksamma kvinnliga konstnärer i Sverige. Men när man på 1950-talet upprättade Svenskt konstlexikon fanns plötsligt bara några stycken av dem kvar. De andra hade gått upp i historiens rök. Puts väck!
Och ojämställdheten lever kvar, i alla fall enligt kvinnorna. På frågan Anser du att bildkonsten är jämställd? svarar 60 procent av männen ja, 72 procent av kvinnorna säger nej. Nyckelfrågan är kvalitet. Gärna jämställdhet men inte på bekostnad av kvalitet menar många, bland andra vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Och det låter ju vettigt.
Men om själva fundamentet för vad vi anser vara god kvalitet är grundat på år av manlig dominans och vita mäns livserfarenheter kommer kvinnors konst alltid ses som avvikande. Aldrig som konst i största allmänhet. Den kommer alltid dras med epitet kvinnlig och ses som ett piggt komplement. Aldrig ett mästerverk.
Case closed. Cirkeln sluten. Att vara kvinna kommer aldrig anses vara någon konst.
