Skriv om gatufesterna, sa redaktören innan jag hoppade på tåget mot Göteborg. Där fick min sömniga tillvaro som vikarierande nöjesreporter ett abrupt slut. Jag minns hur någon hade släpat en vagn med ett soundsystem till Vasaplatsen. Musik strömmade ur högtalarna. Plötsligt slog polisen en järnring runt kvarteret. Jag lyckades slinka igenom avspärrningarna med mitt block och den lilla analoga pocketkameran. Kort därefter studsade tre kraftiga smällar längs fasaderna. De skjuter, de skjuter skrek någon. Alla flydde i panik. Det var ett av de mest förvirrande ögonblicken i mitt liv.

Det har gått tio år sedan de där kaotiska dagarna vi minns som ”Göteborgskravallerna”. Egentligen var det ju mycket mer än upplopp som ägde rum. Historiska grejer, faktiskt. Sverige fick för första gången besök av en sittande amerikansk president. Den då nyvalde George W Bush skulle träffa EU:s stats- och regeringschefer. Utanför EU-toppmötets avspärrningar organiserades stora fredliga demonstrationer under parollen ”En annan värld är möjlig”. De protesterade mot EU, mot nyliberal ekonomisk politik. Och mot Bush naturligtvis som likt ingen annan personifierade den storföretagsledda elit man ansåg regerade världen. Så här i efterhand är det svårt att blunda för att globaliseringsmotståndarna faktiskt hade rätt. Bushadministrationen visade sig bli en större katastrof än någon kunnat föreställa sig. Efter sig lämnade de två onödiga krig och ett skenande amerikanskt budgetunderskott. EU befinner sig nu på randen till ekonomisk kollaps. Av den fria och oreglerade marknadens fagra löften blev det 30-talsdepression och den djupaste ekonomiska ojämlikheten historien känner. Men vem minns omvärldsanalyserna? Våldet kom att överskugga allt. Efter att den svenska statsmakten för första gången sedan Ådalen skjutit skarpt mot demonstranter, skadat två och närapå dödat en av dem, gjordes en tittarundersökning på TV4:s hemsida. En överväldigande majoritet krävde ännu hårdare tag. De fick som de ville. Under G8-mötet i Genua följande månad utsattes aktivisterna för ett urskillningslöst våld.

Vid protesterna mot toppmötet för frihandel (FTAA) i Miami två år senare rustade polisen bokstavligen för krig. Metoderna hämtades från ockupationen av Irak och insatsen bekostades även av de skattemedel som Bush erhållit för att utkämpa Kriget mot terrorismen. Att demonstrera mot globala orättvisor hade med andra ord blivit jämförbart med ett medlemskap i al-Qaida. Och precis som i Irak lades stor omsorg vid att skapa rätt bild av operationen. Reportrar från de stora nyhetsmedierna ”bäddades in” i polisens pansarbilar och helikoptrar. Fackföreningsmedlemmar och ungdomar i dreadlocks framställdes som farliga inkräktare. De relativt fåtaliga och högst beskedliga demonstrationerna utsattes för en massiv polisbrutalitet. Den så kallade ”Miamimodellen” kom därefter att bli vägledande för hanteringen av gräsrotsprotester runt om i världen.

En annan värld var möjlig. En värld ingen hade kunnat föreställa sig för ett decennium sedan. En värld där ”säkerhet” är överordnat allt. Där alla får finna sig i att vara ständigt övervakade. Där oliktänkande registreras och polisen utövar kontroll över medierna. Var befinner vi oss om ytterligare tio år?