Ändå är det svårt när sjuksköterskan erbjuder det enkla blodprovet. Som reporter har jag nu ägnat flera veckor åt att ta reda på allt som går om den sjukdom som till slut drabbar var tionde man. Men beslutet om PSA-test har knappast blivit enklare för det.

Å ena sidan står det numera klart att PSA-provet räddar liv. Många liv. På så vis har skivbolagsdirektören Bert Karlsson rätt. Men det är också så att PSA-provet förstör livskvalitén, och risken för det är många gånger större än att dö eller ens få minsta känning.

En engelsk studie visade att nästan hälften av alla män avstod från att testa sig sedan de fått full information om vad PSA-testet verkligen för med sig. Skälet är enkelt.

Det som är tänkt som en snabb hälsokoll före lunch kan i ett huj bli livsavgörande även för den som inte lider av allvarlig prostatacancer.

Det finns studier som visar att 145 män måste testas för att rädda ett liv. Av de som får röd varningslampa måste 12 män behandlas för att rädda ett liv. För varje räddat liv blir fyra impotenta och en inkontinent. Jag har pratat med flera patienter som menar att det är en underskattning.

Till det kommer att man helt plötsligt förvandlas från frisk och rask till att bli en cancerpatient, med allt vad det innebär både för psyket och försäkringspremier.

Självklart vill ingen vara den som sitter med svarte Petter men det finns idag inget helt säkert sätt att i ett tidigt skede avgöra vilken tumör som är dödlig. Följden är massiv överbehandling där många män får kännbara biverkningar till ingen nytta. Utan PSA-testet skulle dessa män ha levt sitt liv lyckligt ovetande om tumören och en dag dött av något helt annat skäl.

Om cancern är lindrig finns förstås möjligheten att vänta och se under så kallad aktiv monitorering. Men problemet är att många mår dåligt av blotta vetskapen att de bär på prostatacancer. En avhandling gjord av urologen Eva Johansson visade nyligen att många män som fått diagnosen fortfarande 12 år senare besvärades av oro, stress och impotens. Mest förvånande var att psykiska problem och impotens var nästan lika vanligt bland obehandlade män med långsamväxande lågrisktumörer.

”Äldre män kunde sörja sin potens 17 år efter operationen. Jag blev faktiskt förvånad över att detta spelade så stor roll för så många män så högt upp i åren. Det finns helt klart en stor underskattning av äldres behov av sexualitet”, förklarade Eva Johansson när jag ringde upp.

I USA började man tidigt PSA-testa väldigt många män och där har debatten kring biverkningarna blivit så omfattande att man nu, trots vikande dödstal, valt att gå bort ifrån allmän screening. I Sverige har vi varit mer återhållsamma men är nu sent omsider på väg mot ökat testande.

Själv intalar jag mig att det är bättre att veta, oavsett vad resultatet blir. Men jag håller med om att ingen bör ta testet utan att noga ha tänkt igenom följderna. För det är patienten själv som efteråt måste välja mellan alla hopplöst svåra alternativ.