SvD får träffa Sture Bergwall i ett kalt möblerat besöksrum på Säter sjukhus avdelning 36. Han är lugn och verkar vara på gott humör. Blicken är fast när han svarar på frågorna och det är bara vid två tillfällen som han blir märkbart berörd och får tårar i ögonen – när han talar om journalisten Hannes Råstams död och den skuld han känner gentemot de anhöriga och sin egen familj.

– Sedan jag drog tillbaka mina erkännanden har jag fått fler restriktioner. Alla besök är övervakade och jag blir visiterad efter morgonpromenaden i rastgården, säger Sture Bergwall och pekar mot de två vakterna som sitter i ett hörn och bläddrar i Se & Hör och kvällstidningarnas kändisbilagor.

Bergwall känner sig lättad över att de två sista resningsansökningarna är inlämnade men säger att han tycker att det är frustrerande att det tagit så lång tid. Resningsansökningarna och Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare beskriver en tio år lång period när Bergwall var redlös och förvirrad av de många läkemedel han fick, och hur han i en ifrågasatt terapiform uppmuntrades att plocka fram ”förträngda” minnen av övergrepp och mord. I boken kallas detta både en rätts- och en vårdskandal.

Den diagnos han fick under 1990-talet, dissociativ personlighetsstörning, hänger kvar och han inte har inte fått någon oberoende läkarundersökning trots att han begärt detta genom sin advokat Thomas Olsson.

– Det är kolossalt viktigt att rikta strålkastarna mot Säter och granska vad sjukhuset gjort. Den egendomliga terapiform jag utsattes för, massförskrivningen av narkotikaklassade läkemedel och att min diagnos inte förändrats.

– Även om det är för sent att fälla någon inom vården eller rättsväsendet för tjänstefel är det ändå viktigt att det bildas en haverikommission som får peka ut ansvar. Att de inblandade blir granskade är också en form av påföljd.

Under åren i början på 1990-talet på Säter söker Bergwall aktivt upp läkarna och begär att få gå i psykoanalys. I terapin börjar han erkänna mord efter mord.

Varför gjorde du det?

– Jag blev någon, en viktig person både för läkarna och de andra intagna. Man var tvungen att ha något ”bra” att komma med för att bli erkänd här. Sedan blev det en belöningskarusell där jag fick mer uppmärksamhet och ännu mer bensodiazepiner ju vidrigare detaljer jag berättade.

– Det växte hela tiden, och sedan blev det för svårt att erkänna att jag ljugit. Jag känner en väldig skam över det.

Bergwall visar dagsdosen av narkotikaklassade preparat han fick under åren som Thomas Quick: ”6 st Stesolid, 5 mg/styck, 4 st Xanor, 1 mg/styck, 1 prefill Stesolid, 10 mg/styck, 2 st Halcion, 0,75 mg/styck, 2 st Rohypnol, 6 st Treo comp, 6 st Panacod”.

– Det var minidosen och sen hade jag ”vid behovs-medicinering”. Xanoren var som ett godis. Personalen hade det i fickorna för att kunna dela ut snabbt. Andra mediciner som jag fick var Heminevrin och Somadril.

En snabb slagning i läkemedelsförteckningen Fass visar att de läkemedel som Bergwall fått är starkt beroendeframkallande och har biverkningar som aggressivitet, förvirring, vanföreställningar, psykos, mardrömmar, minnesluckor, sömnstörningar och hallucinationer.

Du säger att du fick ännu mer medicin under de vallningar och rekonstruktioner som gjordes under mordutredningarna på 1990-talet också?

– Ja, när jag fick ångest och inte gjorde ”rätt” så stängdes kameran av och jag fick Xanor. Under flera vallningar, framför allt de i Norge, var jag så borta att jag inte kommer ihåg någonting. Man kan ju också se på de oredigerade filmerna från vallningarna som Hannes fick fram att jag är helt redlös.

Bergwall beskriver hur framför allt polisen Seppo Penttinen och psykologen Sven-Åke Christianson hjälper honom på traven med antydningar eller direkta ledtrådar till mordplatser och vapen.

– Allra tydligast var det i Zelmanovitsutredningen. Den gav en fingervisning om hur kommande vallningar skulle te sig. Jag, Penttinen och Christianson övade vallning här i Sätertrakten. Jag fick tips och instruktioner om hur den riktiga vallningen skulle gå till och fick träna att ”bära” Zelmanovits. Jag fick veta att jag skulle gå exakt 300 meter in i skogen, var han låg och hur kroppen var placerad.

Efter den sista rättegången 2001 – när han fälldes för mordet på Johan Asplund – kom det en ny överläkare till Säter. Han inledde en tio månader lång avgiftning av Sture Bergwall. När Bergwall var fri från drogerna slutade han kalla sig Thomas Quick, och gick in i en sju år lång period av tystnad.

I samtalen med Hannes Råstam 2008 kom det han kallar för ”det magiska ögonblicket”. Det var när Råstam påpekade att han verkade helt berusad på video- filmerna från vallningarna. Bergwall hade äntligen träffat någon som förstod, säger han, och när han sen förmådde sig att ta tillbaka sina erkännanden påbörjades den process som nu lett fram till resningsansökningar i samtliga mordfall.

De mord du tog på dig under 1990-talet kommer troligen aldrig att lösas och de anhöriga kommer aldrig att få några svar på varför deras kära mördades. Vad känner du när du tänker på det?

– Att jag varit med och orsakat så mycket lidande för så många är ett ok jag kommer att få leva med, det känns mycket svårt. Det är ju också min egen familj som drabbats, mina syskon och syskonbarn som hade ett helvete med att Thomas Quick var deras släkting. De som jag kallade mina medhjälpare och deras familjer har drabbats svårt.

Du har ljugit under alla mordutredningarna under 90-talet. Varför ska vi tro på att du talar sanning nu?

– I dag är jag nykter och går inte i terapi. Jag har hunnit bli över 60 år, jag har funnit en trygghet i mig själv som jag inte hade tidigare. Jag är inte längre beroende av att vara lojal mot Säter. Att tala sanning har befriat mig kan man säga.

LÄS MER: Quick behöver bara humma

Läs mer om fallet Quick:

Läs mer om fallet Quick: