Kolumn
Det kan vara ett kontor, en kemtvätt eller en riktigt risig restaurang. En gång var det en underjordisk kyrka. En parkbänk däremot, är opraktiskt i verkligheten. Men när någon har bestämt sig för att läcka behöver man förr eller senare träffas. Efter varje sådant möte är jag skyldig att hålla tyst ett helt liv om vem jag träffat, om de begär det.
De är beredda att riskera sitt jobb, sitt rykte och sitt levebröd. För att berätta sin historia kan de bli stämda, sitta i fängelse eller förlora sin familj. Men de står kanske inte ut längre med att politiker ljuger, att krig är på väg att startas, att skattepengar försvinner, eller att gamla människor ligger och dör utan att få hjälp. Lojalitet är gravt överskattat när något är fel och chefen är medioker – ibland förtjänar skvaller att belönas med medalj av kungen.
Men lika mycket som de borde få medalj, lika eländigt är det att läcka till journalister i den amerikanska verkligheten nuförtiden. Yttrandefriheten är visserligen grundlagsfäst, men det finns också stor frihet för myndigheter och företag att sparka och straffa medarbetare som blir påkomna med att ha läckt. Både CIA och NSA är dessutom helt undantagna från den särskilda lag som ska skydda federalt anställda som visar på missförhållanden – sådana läckor är i stort sett helt rättslösa.
Ingen regering älskar läckor som rör rikets säkerhet, men under Obama har det amerikanska justitiedepartementet gått ännu mer hårt åt dem än tidigare. Flera amerikaner har de senaste åren dragits inför rätta som högförrädare, bland andra en före detta CIA-anställd som berättat om waterboarding och Bradley Manning, som läckte dokument om krigsförbrytelser. Amerikanska journalister har beordrats (och vägrat) att avslöja läckor och hotats med fängelse.
Som en extra ironi har den federala skattemyndigheten och SEC, som motsvarar Finansinspektionen i USA, kommit på hur bra det är med läckor, och belönar dem som tipsar om skattefusk och insideraffärer.
Svenska läckor däremot, har ett starkare skydd i meddelarfriheten, även om efterforskningsförbudet borde utökas till dem som arbetar inom den privata sektorn. För även i Sverige blir allt mer slentrianmässigt hemligt, när politiker, diplomater och militärer vill efterlikna amerikanska kolleger på film. Därmed behövs också fler läckor, om samhället ska hållas friskt. Jag tänker ofta på dem som vågar läcka, och på hur stort det är. Särskilt i Sverige där man helst ska hålla tyst.
Behöver jag påminna om vad vi annars inte skulle ha fått reda på, bara i år? För åklagare, poliser och andra som arbetar inom rättsväsendet är det kanske ingen stor grej. Men att leva i en normal tillvaro och upptäcka att något helt spårar ur på jobbet, och börjar likna dårskap som är farlig för oss alla, är något annat. Att då bryta tystnaden och välja lojalitet med oss andra i stället; det är något explosivt mänskligt och hoppingivande över det. Jag tänker på er, jag beundrar er, och jag är så otroligt tacksam.
