Å ena sidan: drömmen om sommaren. Lata, loja dagar när man kommer på att man borde borsta tänderna först vid lunch. Då man hasar runt med rufsigt hår i avklippta jeans och behå med en pocketbok i ena handen och ett glas iskall jordgubbsaft i den andra. Utan några bekymmer i världen.

Å andra sidan: det efterhängsna begreppet Beach 2012 (eller vilket år det nu råkar vara). Uppfordrande tips i magasin och kvällstidningar om hur man mirakulöst går ner tre kilo på en nanosekund, får den där platta magen, släta benen, perfekta sommarfrisyren och gyllenbruna brännan redan innan man har stuckit ut näsan i vårsolen. Som säger att man inte duger. Att det finns en del att åtgärda innan man får lov att visa sig i bikini. Får en att inse att man för att hinna nog måste ta semester före semestern. Och till slut resignera inför faktum att stranden nog får vänta tills nästa år, eller nästnästa, eller nästnästnästa... men då jäklar!

Att som kvinna se ut som en kvinna är ett heltidsjobb. Frågan är, vill vi verkligen ha det så? Hur kul är egentligen det eviga nopprandet, ansandet, sminkandet och späkandet? Är det värt sitt pris?

Enligt nyinspelningen av sagan om Snövit, Snow White and the huntsman, som ligger etta på biotoppen och som tonårstjejerna just nu vallfärdar till är svaret på den sistnämnda frågan ett rätt blodigt nej.

Den elaka styvmodern, spelad av Charlize Theron, är skönhetsslaven driven in i absurdum. För henne är utseendet ett livsprojekt som upptar varje vaken stund och gör henne evigt ung och skön på ytan men död inuti. Skönhetsfixeringen suger ut all livslust i riket och lämnar landet öde och glädjelöst. Protesterna blir inåtvända som hos den grupp ärrade kvinnor som skär sina döttrar vid tidig ålder för att de inte ska falla offer för den skönhetstörstande drottningen. Det är mörkt och tröstlöst, lite som jag inbillar mig att det kan kännas för de flickor som faktiskt skär sig här och nu i vår verklighet.

Den enda som kan hota drottningen är så klart Snövit. I Kirsten Stewarts tappning är hon långt ifrån det viljelösa våp Bröderna Grimm och Disney har vant oss vid. Hon är inte underskön. Vår tids Snövit äger något större. Inre skönhet. Hon är modig och rättfram. Iklädd rustning och med skit under naglarna - jodå, det zoomas in flera gånger - tar hon upp kampen mot den välmanikyrerade drottningen.

Om jag får önska tre saker, och det brukar man ju få i sagor, är det följande:

Att de unga tjejerna som ser filmen tar till sig sensmoralen i nya Snövit. Att de låter nagellacken vila i badrumsskåpen över sommaren och slänger bantningsdieterna i grillen.

Att vi vuxna kvinnor som ska vara deras förebilder sluter fred med våra rynkor och bilringar och inser att livet blir roligare om vi tillåter oss att duga precis som de unika människorna vi är.

Att vi ses på stranden.