Men varför har du lagt dina föräldrar i frysen?

Jag minns att Rémy tyckte att frågan var korkad. Han ignorerade den, och fortsatte obekymrat att prata om ”när jag lade pappa på is” ungefär som om han berättade när han målade om huset. Sedan visades jag runt på det hundraåriga slottet, dolt bland Loiredalens böljande vingårdar.

I den kyliga slottskällaren mötte den bisarra synen: en klumpig grå frysbox låst med en rostig kätting och svart hänglås. Därinne vilade de frysta föräldrarna. Madame underst, och en enkel träskiva mellan henne och Monsieur. Intill stod en generator beredd att rycka in om strömmen skulle gå. På väggen hängde en enkel termometer som stod på minus 62 grader.

Kryptan var ursprungligen slottets vinkällare, men hade förvandlats till det franska paret Martinots gravplats. Läkaren och biologen Raymond Martinot forskade kring nedfrysning av döda med syfte att en dag kunna återuppliva dem. Han frös ner sin maka när hon avled blott 49 år gammal, och intog platsen vid hennes sida när han dog 2002.

I början tolererade byns befolkning det udda arrangemanget. Men efter ett tag började det pratas, och 2006 blev den frysta slottsfamiljen en komplicerad rättssak. Sonen Rémy åtalades för brott mot landets begravningsseder och hot mot den allmänna ordningen. Jag reste dit och skrev om historien, som slutade med att Rémy förlorade slaget om sina nedfrysta föräldrar i familjeslottets källare. Frankrikes högsta administrativa domstol beslutade att föräldrarna måste tinas upp och begravas på vanligt sätt. Man ville inte ha något slags Frankensteins laboratorium mitt i Loire-dalen.

Konstig historia som knappast händer igen, tänkte jag. Tills jag häromdagen såg att ett liknande frysdrama som bäst pågår i den amerikanska staden Nederland i Colorado. Där är det underligt nog tvärtom. Alla i staden vill att den nedfrysta norrmannen Bredo Motstoel ska vara kvar i skjulet där han legat i 18 år, i väntan på att vetenskapen en dag ska återuppliva honom.

Motstoel har blivit en lokal celebritet under namnet ”Frozen Dead Guy”, och varje år ordnas en festival till hans ära med jazzmusik, besök i skjulet och racertävlingar med kistor. Festivalen har skänkt en särskilt glans åt orten, och gynnar den lokala ekonomin då tusentals strömmar till staden för jippot.

Men nu har det blivit en fnurra på tråden. Mannen som varje månad släpat säckar med krossad is till Motstoels kista är missnöjd med sin lön, och vill bryta kontraktet med den nedfrystes barnbarn som sköter affären från Norge. Hundra dollar i timmen för att ösa is över en död norrman är inte gott nog, anser han. Så nu pågår ett infekterat bråk om kontraktsbrott, alltmedan invånarna fruktar för sin ”Frozen Dead Guy Festival” om den döde måste flyttas eller tinas upp.

Vad kan vi lära av detta? Tja, minst två saker. Det alltmer populära tilltaget med nedfrysning i desperat hopp om att kunna leva vidare för alltid, är mer komplicerat och dyrbart än man tror. Och världen är full av märkliga historier.