Innan olyckan trodde hon inte att ett liv i respirator och rullstol var värt att leva. Nu ägnar hon sin tid åt att bevisa att det går att leva ett fullgott liv, även som totalförlamad. 31-åriga Nina Muhonen vill vara en hoppets röst i dödshjälpsdebatten.

Hittills har debatten enbart handlat om svårt skadade och sjukas rätt att själva avgöra när den livsuppehållande behandlingen ska avslutas. Nina Muhonen vill varna för konsekvenserna av en alltför liberal hållning från vårdens sida.

–Hade Socialstyrelsens nya förhållningssätt gällt då för 14 år sedan hade jag inte varit vid liv idag, förklarar hon när vi träffas på hennes arbetsplats i centrala Västerås där hon jobbar som beteendevetare och kognitiv terapeut.

Nina Muhonen var bara 17 år när hon bröt nacken i en dykolycka i England. Hon och kompisarna skulle bada i en konstgjord sjö. Skyltar varnade för djupt vatten och Nina tog för givet att vattnet skulle vara tillräckligt djupt för att dyka i. Men så var det alltså inte.

Hon minns fortfarande de där fasansfulla sekunderna när hon låg upp och ned i vattnet och hade slagit huvudet i sjöbottnen. Vattenytan som blänkte ovanför henne. Smärtan och den totala oförmågan att röra sig.

Efter vad som kändes som en evighet blev hon uppdragen av kompisarna och förd till sjukhus. Läkarna konstaterade det hon själv redan förstått. Nina var totalförlamad från nacken och nedåt.

Någon vecka senare flögs hon hem till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Sex månader senare flyttades hon över till hemsjukhuset i Västerås där hon tillbringade ytterligare ett halvår.

Till en början försökte hon intala sig att skadan var tillfällig.

– Att jag skulle tillbringa resten av mitt liv i rullstol och respirator gick inte att ta in, säger Nina Muhonen.

Efter tre månader tillägnade hon sig en teknik för att tala. Det blev en viktig förutsättning för hennes fortsatta livskvalitet.

Nina Muhonen hade ett år kvar på gymnasiet när olyckan inträffade. Trots skadorna bestämde hon sig för att hon skulle gå ut gymnasiet samtidigt med kompisarna i juni 1997. Så blev det också. Lärarna vid Rüdbeckianska gymnasiet i Västerås kom upp och undervisade henne på sjukhuset och Nina fullföljde alla gymnasiekurser med väl godkända betyg.

När det var dags för utspring hyrde skolan in en grävskopa. Nina kunde lyftas upp i sin elrullstol till trappan där kompisarna väntade. Traditionen är att eleverna springer ut från den långa trappan i huvudbyggnaden. Nu kunde Nina delta i övningarna trots sitt handikapp. Mot alla odds blev den dagen den lyckligaste i hennes liv.

Det var egentligen först när hon kom hem från sjukhuset som den värsta krisen inträffade.

–Jag började fundera på vad jag skulle göra resten av mitt liv. Jag fick ingen egentlig hjälp för att hantera mina känslor och hamnade i en väldig svacka, berättar hon.

Nina Muhonen kom fram till att hennes liv inte var värt att leva och sökte hjälp på internet för att ta sitt liv. Hon tänkte på hur hon resonerat tidigare när en kompis på högstadiet bröt ryggen och hamnade i rullstol.

–Då sa jag att om det skulle hända mig skulle jag inte vilja leva längre.

Nu var hon själv i motsvarande situation. Efter en tid fick hon kontakt med en person som lovade att hjälpa henne ta sitt liv men Nina fullföljde inte planerna. Hennes inställning till skadan och det liv hon var hänvisad till hade förändrats.

Istället kom Nina fram till att hon ville använda sig själv och den situation hon befann sig i till att hjälpa andra. I samband med att hon började plugga till beteendevetare gick hon själv i terapi och kunde tillägna sig ett nytt sätt att förhålla sig till sin skada.

–Jag träffade en person som fick mig att se livets möjligheter och inse att jag hade en viktig uppgift att fylla för att inspirera andra, berättar hon.

Sedan dess har hon kämpat för att få ihop sitt liv och få den hjälp hon behöver. Ett år efter olyckan flyttade hon in i eget boende med egna självvalda assistenter som hjälper henne dygnet runt. Dagarna tillbringar hon med att föreläsa på sjukhus för andra ryggskadade eller undervisa gymnasielever på sin gamla skola i ämnet livskunskap. Hon utbildar också privatpersoner och företagsledare och medverkar regelbundet i programmet Tänkvärt på lokalradion i Västmanland.

Gensvaret är stort, vilket både peppar henne och ger tillvaron mening.

– Det händer att elever kommer fram till mig efteråt och säger att det här var den bästa lektionen under hela deras skoltid. Att de fått nycklar till hur de ska hantera sina liv, det värmer.

Trots sitt svåra handikapp har Nina Muhonen lyckats uppfylla en av sina ursprungliga drömmar om att resa mycket. Hon ägnar också mycket tid åt att fota, ett annat intresse från tiden innan skadan. Kameran styr hon genom en fjärrkontroll i munnen. Hon har haft två uppskattade utställningar.

Via en reflex på glasögonen kan hon manövrera sin dator och leva ett rikt liv på internet med många kontakter och mycket chattande.

Periodvis är tillvaron ändå tuff. Den kroniska värken förföljer Nina dygnet runt och hon känner fortfarande stor sorg över att inte kunna röra sig.

I hemstaden Västerås är hon igenkänd och blir oftast bra bemött – men när hon möter nya människor händer det att folk vänder sig bort och talar över huvudet på henne.

Nina Muhonen välkomnar debatten om dödshjälp men känner en rädsla för att människor i hennes situation kan känna sig som en börda för samhället.

–I det läget kan möjligheten att få avsluta sitt liv upplevas som ett tvång eller en lättare väg ut. Jag är glad att den utvägen inte fanns när jag själv sökte efter den. Med rätt hjälp går det att leva ett rikt liv även i min situation, försäkrar hon.

Nu skriver Nina på en bok om sitt liv.

– Jag vill visa hur man kan ompröva sin inställning till ett handikapp när man väl hamnar där. Det går inte att föreställa sig när man är frisk.