Varje år skickas tiotusentals gravstenar till stenkrossen – trots att de skulle kunna återvinnas.
Foto: Ingvar Karmhed
Vad händer med släktens gamla gravsten?
Upphör gravrätten, får gravstenen av etiska skäl stå kvar under en kort ”ångertid”. Ibland blir det i flera år för att undvika ”tandlösa kvarter” på begravningsplatserna. Traditionellt sorterade kyrkogårdar ut oläsliga eller söndriga stenar genom att ställa dem mot kyrkogårdsmuren. Förr kunde sådana stenar också byggas in i kyrkan, eller läggas i kyrkogårdens gångar. Praxis nu, om ägarna inte säger annat, är att krossa stenarna till grus, eller återvinna.
Blir gravstenarna vägutfyllnad?
Ute i svampskogen hittar en man 15 fullt läsliga gravstenar vid en skogsväg 2009. Fallet i Vårdnäs församling, Östergötland, berodde på ”den mänskliga faktorn” – en entreprenör som jobbade med grävarbeten på både kyrkogården och skogsvägen följde inte de etiska reglerna som kräver ”pietetsfull” hantering med antingen återanvändning eller destruktion så att inga inskriptioner kan läsas.
När får en gravsten stå kvar?
Begravningsavgiften som alla ser på sin skattesedel, får aldrig bekosta själva skötseln. Förr skrevs dock skötselavtal på ”evärdlig tid”. Det finns alltså många familjegravar från tidigare sekel som inte tas bort, men de är undantag. I längden krävs starka kulturhistoriska skäl för att samhället ska sköta någons grav ”för evigt”. Enligt lagen måste ”huvudmannen” – vanligen en kyrkogårdsförvaltning – 25 år efter en gravsättning erbjuda nära efterlevande en förlängning av gravrätten, 15 år i sänder mot avgift och fortsatt krav på skötsel.
Varför tas gravstenar bort även i glesbygderna?
När ett äkta par efter 40 år flyttade hem till fädernesbygden i Övertorneå fick de en chock. Släktstenen var borta, och kyrkogårdsförvaltningen berättade att man hade krossat den. Men i glesbygden är valet svårt. Den statliga begravningsavgiften får inte tas ut för mer än 25 år års gravrätt. Ska sedan den lokala kyrkans allt färre församlingsmedlemmar bekosta det som utflyttarna struntat i? ”En kyrkogård ska leva”, säger prästen i Övertorneå, där man ogillar tanken på vildvuxna ödekyrkogårdar.
Hur kan återvinning gå till?
Sörjande som ska välja gravplats brukar möta en kyrkogårdsförvaltning. I Jönköping erbjuds man då att titta på de ”ägarlösa” gravstenar som inte är kulturhistoriskt skyddade. Är stenen tjock nog, och av hård sten, kan den planslipas och få ny text på en lokal stenfirma enligt fast prislista. Kyrkogårdsförvaltningen gör ritningen åt kunden och tar betalt för tjänstetiden. Man upprättar ett dispositionsavtal för gravstenen.
Hur samsas olika religioner?
På en allmän begravningsplats kan alla vila, oavsett tro. I Stockholm förvaltar staden elva begravningsplatser. Det finns förstås också andra äldre begravningsplatser, till exempel för katoliker och judar. I Stockholm har muslimer och buddhister egna ”kvarter” på Råcksta begravningsplats och Strandkyrkogården, inte minst för de sörjandes behov av symbolik och traditioner. Det gäller också svenska romer på Norra Begravningsplatsen.
