För några decennier sedan sökte sydamerikaner skydd i Sverige undan kontinentens blodiga diktaturer.

Nu reser människor till Europa för att tjäna pengar eller för att de har hamnat i kläm i konflikter. En stor del av dem som i dag lever utan tillstånd i Sverige kommer från Latinamerikas fattigaste land Bolivia.

Landets män och kvinnor har blivit en del av den globala arbetskraften: Var fjärde bolivian lever och arbetar utomlands, de flesta i grannländerna. Pengarna som de skickar hem motsvarar en tiondel av landets BNP.

Samtidigt som Isaura Vargas vandrar mot villan som hon ska städa står en samling unga latinamerikanska män och huttrar i morgonkylan på andra sidan stan.

Här, utanför Seven-Eleven vid Gullmarsplan i södra Stockholm, väntar de: Sveriges daglönearbetare. Tunt klädda i jeans och vindjackor och med små ryggsäckar. Kvällen före har arbetsledaren ringt: i morgon har vi byggjobb. Rivning, fönsterputs eller städning.

En skåpbil svänger upp vid trottoarkanten. Och så en till. Klockan är snart halv sju och snart är upphämtningarna över för den här morgonen.

Några kilometer bort på ett plåttak på Kungsholmen röjer chilenaren León Rivera undan den kvardröjande snön. Han och de andra arbetarna ska hinna med åtta byggnader den här dagen.

Att människor utnyttjas på arbetsmarknaden är väl känt. Om detta finns det lika många berättelser som det finns immigranter utan arbetstillstånd. Villkoren påminner om berättelser från en annan tid. Som chilenske Cristian Rodriguez historia:

”En gång när vi skulle städa en lokal i Stockholm fick vi ingen nyckel ut”, säger han. ”Vi var tvungna att kissa och bajsa i en påse. Man fick gå undan och göra det man skulle”.

Paradoxen är att det är just chansen till dessa jobb som får immigranter utan flyktingskäl att köpa c/o-adresser och söka asyl.

Många har investerat mycket i resan till Sverige. Väl här är kontakter allt. Visklekens logik gäller: någon har sagt till någon att någon kan hjälpa till.

– Då är det lätt att bli offer för andra spansktalande, säger Rubén Tastas Duque, som själv kom från Uruguay för över 30 år sedan.

Han arbetar för det syndikalistiska fackförbundet SAC och är ett känt namn bland de latinamerikanska -arbetarna i Stockholm. Numera gör också fackförbund inom LO försök att organisera arbetare utan uppehållstillstånd – tidigare arbetade de mer som polis och gjorde räder på arbetsplatserna.

Hur människor utnyttjas på jobbet är fackets fokus.

Men adressförsäljningen är det ingen som talar högt om.