Klockan har passerat sex på morgonen när Isaura Vargas med snabba steg går förbi gungorna och fotbollsmålen som står i trädgårdarna. Jackans huva är uppdragen – hon vill inte väcka uppmärksamhet i villaförorten.

I Peru städade hon bara sitt eget hem. Nu har städpassen i svenska våningar och villor gjort hennes armar muskulösa.

Det är så mycket som Isaura Vargas vill att hennes fyraåriga dotter Juliana ska slippa veta.

Som att flickan har levt nästan hela sitt liv utan tillstånd i Sverige. Eller att hon när som helst kan sättas på planet till ett land hon aldrig har varit i. Hur hennes pappa numera har svårt att andas efter rivningsjobben utan skyddsmask på svenska byggen.

– Jag vill inte visa henne min rädsla. Hon är bara en liten flicka och det är viktigt att hon känner att hon har samma rättigheter som alla andra, säger Isaura Vargas.

Men en dag ska hon berätta även för sin dotter om det som hon kallar en maffiacirkel.

– Man träffar människor som man tror vill hjälpa men i själva verket vill de bara göra affärer. Det är bedrägeri, säger hon.

Så här går det till: Människor som lever i Sverige utan tillstånd uppmanas av ”rådgivaren” att skaffa en adress och söka asyl. På så vis kan de få tillfälligt arbetstillstånd. Ibland ger han dem telefonnummer till säljarna, ibland säger han bara vad de behöver skaffa sig. Priset för att få hyra adressen är mellan 200 och 600 kronor per månad och person.

Julianas pappa Paolo González hade jobbat svart i tre månader i Sverige när han hörde talas om ”rådgivaren”. På Åhléns träffade han den välklädde 55-årige mannen som pratade och pratade. ”Som en äkta försäljare”, minns Paolo González, som är från Bolivia.

Hans sambo Isaura Vargas fick 55-åringens visitkort tryckt i handen av en kompis. Där fanns en symbol som hon litade på: Röda korset. Hon ringde och stämde träff med honom. De möttes på Kulturhuset vid Sergels torg.

– Han sa direkt att han kunde hjälpa mig. Han sa att jag måste ha två -saker som han kunde fixa: en adress och en advokat.

Han gav henne rådet att söka asyl och berättade hur hon skulle slippa bo på flyktingförläggning. Isaura Vargas ringde numret och gjorde upp om en falsk adress. Av de 1 800 kronor hon fick varje månad av Migrationsverket byttes 400 kronor mot posten som gick hem till en chilensk kvinna i södra Stockholm.

När Isaura Vargas gick dit för att hämta posten mötte hon landsmän som också kom med sina pengar.

– Jag fattade att jag inte var ensam om att bli utnyttjad, många andra betalade också. Men jag kände mig ändå så jäkla dum.

Så hon och hennes man betalade och teg.

– Här har vi inte råd att ha ovänner. Alla måste vara våra kompisar, oavsett vad de gör, säger Isaura Vargas.

Som nästan alla asylsökande från Latinamerika fick de nej på sina ansökningar. Paret gick under jorden och fortsatte att arbeta.

Kvinnorna som sålde sina adresser däremot, de kunde lugnt fortsätta med fler affärer.